Samlingen ägde rum i parken bakom Hjo församlingshem där publiken fick njuta av kvällssolen i den ljumma sommarkvällen.
Anneli Ödvall hälsade välkommen och församlingen sjöng En vänlig grönskas rika dräkt (ps. 201, av Waldemar Åhlén). Gäst för dagen var prästen Krister Annell, numera emeritus, som delade med sig av sina erfarenheter under sitt liv som präst, varav 30 år i Hjo pastorat. Han intervjuades av Kenneth Holgerson, som inledningsvis konstaterade att Krister under sin tjänstgöring varit församlingspräst i Norra Fågelås och även bebott den vackra prästgården där.
‒ Men hur började det hela egentligen, undrade Kenneth.
Krister Annell föddes i Strängnäs 1952, pappa var lärare vid läroverket och mamma likaså, i flickskolan som det då hette. Han var tidigt van vid att gå i kyrkan, och vid sex års ålder grät han när familjen låtit honom stanna hemma från julottan för att sova.
Men ännu föll det honom inte in att han skulle bli präst. Han hade nämligen något annat spännande som han ville utföra. En australiensisk långdistanslöpare vid namn Ron Clarke, världsmästare i sin gren, var Kristers stora idol och han tränade hårt för att kunna bli bättre än honom. Han tränade så hårt att han blev sjuk och led av återkommande, svåra förkylningar och han tyckte att livets mening försvann. Så småningom kunde han börja springa igen, men då var det dags att bli konfirmerad, vilket ändrade riktningen på hans liv. Konfirmationsprästen, som hette Roland Persfjord (tidigare Petersson) predikade över en text i Filipperbrevet (kap. 4:5), Herren är nära. Sedan den dagen blev kyrkan hans liv, och han har varit där varje söndag ända fram till stängningen p g a pandemin! Roland Persfjord var en märklig man, många av hans konfirmander gick senare till prästyrket. Han frågade också Krister om han tänkt på att bli präst. Längre bak i familjehistorien hade det funnits gott om präster, så det var en bana Krister fann naturlig (farfar var som ateist ett undantag, men även han samtyckte till yrkesvalet). Efter studentexamen gick han en grundkurs i teologi i Uppsala men gjorde därefter ett avbrott för att göra lumpen.
Vid den tiden var utbildningen 4,5 halvt år lång. Han tvivlade aldrig på sin bana men är lite kritisk i efterhand. Han hade velat ha mer praktik, som på Johannelund (EFS teologihögskola). Han saknade möjligheten att växa in i uppgiften, det var som att gå från ett till hundra. Vid endast 24 års ålder prästvigdes han i Skara domkyrka av biskop Helge Brattgård.
‒ Hur klarar man den situationen, hur är det att konfronteras med ett sorgehus t ex?
‒ Det är en utmaning. När det gäller sorgehus är det viktigaste att lyssna. Jag har också haft många konfirmander, det kan vara upp till 40 stycken i en grupp, det är också en utmaning.
Svaret på utmaningen återfinns i Taizé-sången I min Gud har jag funnit styrka. I klostret i Taizé hade broder Roger efter kriget grundat ett ekumeniskt och internationellt brödraskap, och många svenskar har under året besökt klostret för en andlig retreat. När Krister fyllde 50 år kunde också han resa dit och uppleva brödragemenskapen. Han var då präst i Hjo (sedan 1990). Den dåvarande kyrkoherden Lars Åkesson såg i Krister en förvaltare. Denna aspekt av hans prästerskap kom särskilt till uttryck i att han fick leda Alpha-verksamheten i Hjo pastorat, en verksamhet som nu pågått i drygt 20 år.
Bönelivet är enligt Krister Annell det centrala, att tro är att be, att leva med Gud är bön. Hans böneliv har inspirerats från olika håll, t ex av Stellan Wihlstrand (tidigare kyrkoherde i Hjo) med tideböner. Men även det frikyrkliga sättet att be, att be helt fritt, är något han tagit intryck av. Att förbön är viktigt har han själv fått erfara när han för några år sedan fick blodcancer och Alpha-grupperna bad för honom. När han friskförklarades av sin läkare antydde denne att det var ett under som skett.
‒ Vilket råd skulle du vilja ge en blivande präst, frågar Kenneth.
‒ Då vill jag framhäva vikten av den kristna gemenskapen, att värna om Alpha-grupper, Bibel-grupper etc.
‒ Hur finner du dig till rätta nu som pensionär, undrar Kenneth.
‒ Det känns fortfarande viktigt att delta i det kyrkliga arbetet, genom Alpha och att vikariera. Jag vill även hålla mig i fysisk form, jag simmar varje dag även om det ibland är kallt.
Nu har Krister med fru Elizabeth flyttat ut ur prästgärden i Norra Fågelås till en lägenhet i hamnområdet. Där kan miljön vara stimmig ibland, men Krister anser att det är positivt med förändring, och utsikten över Vättern är mycket vacker.
Som avslutning nedkallar Krister Guds välsignelse över församlingen som sjunger ytterligare ett par verser av Åhlén-psalmen. Kvällen avslutades med korvgrillning, medan solen sakta gick ner.
Ytterligare två möten i Pastoratskåren är schemalagda. 18 augusti får vi möta Suzanne Östlund som berättar om sitt liv efter en massiv stroke, När livet drabbas. 16 september möter vi Maj-Britt Axén som växte upp med blinda föräldrar, Sången i mammas liv.
Margareta Rörby