Erik befann sig i Stettin som sjömanspräst från 1943. Detta under brinnande krig. Mest utsatt för bomber i området var hamnen i Swinemünde men så kom natten den 17 augusti 1944. Amerikanerna släppte fosforbomber över Stettin och hela staden brann. Även sjömanskyrkan och Eriks tillhörigheter. Det som återstod kunde samlas i en hink. För att ta sig hem till frun och dottern i Sverige behövde han ta sig till Berlin för ett flyg hem.
I Berlin möts Erik Myrgren av kyrkoherden Erik Perwe som förestod Svenska Victoria församlingen. Han behövde resa hem till Sverige för att samla in kläder och livsmedel till behövande svenskar och undrade om Erik Myrgren kunde stanna under ett par veckor och som hans ersättare. Erik Myrgren ville vara hemma innan jul så det skulle kunna fungera. Dock störtar planet med Erik Perwe utanför Falsterbo och alla passagerarna omkommer.
Erik Myrgren, en ung småbarnspappa står nu inför en utmaning som han snart förstår är av annat slag än han tänkt sig. Erik Perwe hade stora planer och hade hemliga papper i sin väska för att kunna hjälpa judar ut ur Tyskland. Ryktet gick att planet störtats av nazisterna. Det fanns ett tyst medgivande om att släppa en grupp judar och några högt uppsatta nazister som ville överlämna sig till de allierade i Stockholm.
Sorgen var stor i Berlin efter Erik Perwes död. Han hade familj i Sverige, fru och fyra barn. I Berlin hade många förtvivlan i blicken, för hur skulle de få hjälp nu? Han hade byggt upp ett förtroende både i Sverige och Tyskland. Detta visade sig tydligt vid minnesstunden för honom. Hundratals besökare kom. Svenskar, tyskar, församlingsbor, legationspersonal, representanter från tyska utrikesministeriet, Lufthansa och Aerotransport. Inga allierade flyganfall sammanföll med minnesstunden efter en förfrågan om detta. Ingen vet om förfrågan nådde fram men lugnet inföll.
Vad skulle Erik Myrgren göra? Illegal verksamhet pågick, som den svenska legationen i Berlin inte kunde ge diplomatiskt skydd för. Endast Erik Perwe var helt införstådd i alla kontakter och i arbetet även om Erik Wesslén, kyrkans sekreterare, visste mycket så skapade denna försiktighetsåtgärd bekymmer. Dock kunde de lita på att Erik Perwes förarbete var välarbetat och arbetet fortskred. Ärkebiskop Erling Eidem i Uppsala skickade ett telegram redan dagen efter Erik Perwes död och bad Erik Myrgren att fortsätta det påbörjade arbetet. Ärkebiskopen visste, som en av få, vilken verksamhet som bedrevs. Erik Myrgren tog över arbetet där och då i dödens närhet. Med stora risker på flera sätt. Överlevnad var målet i verksamheten.
Dagtid var det ganska lugnt i lokalerna men nattetid bodde det ofta 40-50 personer i rummen. De sov på alla upptänkliga platser t. o. m. under skrivbordet berättar kontoristen Brigitte Krüger. Det var judar, tvångsarbetare som lyckats fly, soldater som deserterat, och svenskar, med förstörda hem efter bombningar. Bombningarna nattetid tvingade ner dem i källaren för skydd. Det berättas att rädslan stod skriven i ansiktet på dem. Ingen vågade prata. Då var Eriks Myrgrens insats till tröst, ”vår pastor satt och sjöng högt och ljudligt med sin klara stämma, under det att bomberna brakade och allt darrade…” Enligt kontoristen Brigitte Kruger betydde det mycket för alla och var lugnande att Erik sjöng sina egenkomponerade sånger ackompanjerade av luta.
Hjälpen i församlingen bestod av mat, kläder och medicinsk vård om de kunde. Ett tröstens och hoppets ord gavs och kontakt med motståndsgrupper. Dessa kunde hjälpa till att placera ut flyktingar. Ofta gick flykten via kloaksystem till och från gömställena.
Närheten till en polisstation var deras räddning. Wilmersdorfs polisstation på andra sidan gatan bemannades av två antinazister. Kommissarie Hoffman med assistent Matteck. Signalsystemet med rullgardinerna varnade när det var fara och de hälsade på emellanåt. De gömde även en desertör i sin källare som fick mat av Svenska kyrkan.
Erik Myrgren var inte ensam i sitt motståndsarbete utan nämner personer som Erik Wesslén, Vide Ohman, Meri Siöcrona, Brigitte Krüger, Wendela Rudbäck och lilla Jadja.
Dessa personer utsatte sig för många risker och kunde med hjälp av sitt mod och sina kontakter rädda många människor till livet.
Om Erik Wesslén berättas att han som sekreterare i kyrkan var ”uppslagsrik, orädd och företagsam, en man som kände de flesta skumma ställena i Berlin”. Han kunde förhandla och byta till sig det som behövdes och förhandla med nazister om människoliv. Det berättas att han var kallad på förhör men struntade i att gå dit och klarade sig undan. Detta var de sista skälvande dagarna av kriget, kanske det var det som räddade honom.
Brigitte Krügers mor var judinna och hennes far tvingades skilja sig från henne efter 26 års äktenskap. Modern och barnen flyttade till Berlin. Bröderna var en tid i armén men sparkades på grund av att de var judar och modern skickades till koncentrationslägret Theresienstadt. Brigitte sökte sig då till Svenska kyrkan och anställdes av Wesslén som kontorist. Gestapo ville arrestera henne men Erik Myrgren hänvisade till att han skulle kontakta Folke Bernadotte om detta blev verklighet. De försökte hämta henne en tid senare men detta avvärjdes också och Brigitte fick hjälp att ta sig till Sverige. Både hennes mor och far överlevde kriget.
Många var de öden som Erik Myrgren mötte i Berlin. De som nattetid sökte sig till kyrkan för skydd var allt som oftast personer med utbombade hem. De var inte eftersökta av Gestapo. Dock berättas om en man som deserterat från tyska krigsmakten. En ung man som hävdade äventyrslystnad som orsak för att anmäla sig som frivillig i den tyska krigsmakten. Denne man fick hjälp med kläder och pass och agerade chaufför. Han transporterade flyktingar mellan Berlin och Lübeck. Detta blev hans död under april 1945. Bilen återfanns, en Opel med diplomatskyltar. Kulhål efter lågt flygande bombplan och den döde chauffören i framsätet. Denne man har aldrig namngivits.
Då ryssarna närmade sig Berlin och kyrkobyggnaden mirakulöst fortfarande var intakt behövde Erik Myrgren och Erik Wesslén söka skydd. De var de enda kvarvarande personerna som arbetade i församlingen. Övriga hade evakuerats till Sverige så länge detta var möjligt. Striderna pågick nu i trädgården då tyskarna byggt löpgravar. De tog sin tillflykt till den svenska legationen i Tiergarten. De förhördes senare av ryssarna men behandlades bra. Ryssarna hade dock använt kyrkan som festlokal för att sedan bränna ner den. Endast tornet återstod. Den 2 maj fotograferade Erik Myrgren den utbrända kyrkan.
Hemresan gick genom Ryssland med nedrullade gardiner för att ingen skulle kunna se förödelsen. Via Moskva in mot Finland där gardinerna kunde tas bort och världen var som ny. 1 juli 1945 Steg Erik i land på Skeppsbron i Stockholm och möttes av sin hustru Ester och dottern Birgitta som han inte sett på flera år.
Breven hem visade dels på behovet av varor att förhandla med men Erik Myrgren insåg också vilka risker församlingen befann sig i.
”Ta med damunderkläder och silkesstrumpor några omgångar. Jag behöver det dels som julklappar, dels som betalnings- och smörjmedel”.
”Jag kan inte lämna det som är kvar här. Jag kan det inte. Jag gör det med full vetskap om de oerhörda risker som det kan komma att innebära.”
Utmärkelsen; Rättfärdig bland folken -Righteous among the nations, erhöll Erik Myrgren 1986 för sina räddningsinsatser i Berlin 1944-1945. Utmärkelsen tilldelades icke-judar som under Förintelsen – utan tanke på egen vinning – riskerade sina liv för att rädda judar. Vid utdelandet framhölls att detta var den enda kända räddningsaktionen som organiserades av en kyrka.
Erik Myrgren är också en av endast 6 svenskar som omnämns på Förintelsemuseet i Washington. Detta tillsammans med bl a Raoul Wallenberg.
Källor:
- ”Sånt har hänt i kyrkan” Nils Bergström, 2000
- ”Bombprästen i Belin” Ingemar Bergmark
- ”Arkiven visar kyrkan i historien”: Erik Myrgrens brev från krigets Berlin av Susanna Henriksén
- ”Svenska Victoriaförsamlingen Berlin 1903-2003”
- Fotografier från: Victoriaförsamlingens bildarkiv