"Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien."
Det säger Nathan Söderblom, ärkebiskopen som den 10 juni 1923 inviger Högalidskyrkan. Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien.
Nu är inte jag Nathan Söderblom och jag har inga bevis för att det finns en levande Gud. Men, jag har anledning att tro det. Jag anar spåren av Guds närvaro mitt ibland oss. Idag får vi symboliskt ta varandras händer, Nathan och jag, och berätta om den Gud som kommer oss till mötes.
Nathans berättelse finns kvar här, i rummet, Högalidskyrkan. Han arbetade nära arkitekten Ivar Tengbom och påverkade rummets teologiska utformning. Hela rummet är en berättelse om en Gud som kommer oss till mötes på många olika sätt.
Vad är det för teologisk arkitektur som möter oss i Högalidskyrkan?
Kanske kan namnet i sig ge en aning. Det fanns förslag på att kyrkan skulle heta Ansgariekyrkan, eller Olaus Petrikyrkan. Men, Nathan påverkade namnvalet. Han menade att ingen teologisk riktning, ingen person, skulle vara tongivande. I stället skulle det vara platsen. Kyrkan skulle vara till för alla. Uppe på berget, liden, ligger hon nu, Högalidskyrkan.
Vi som är samlade här i Högalidskyrkan idag har olika erfarenheter av hur Gud möter oss - och olika erfarenheter av att uppleva Guds frånvaro. De erfarenheterna delar vi inte bara med Nathan utan också med de människor vi möter i Bibelns berättelser.
I dagens gammaltestamentliga läsning, som är hämtad från den del av Bibeln vi har gemensam med våra judiska vänner, får vi berättat för oss hur Gud visar sig för Abraham. När Abraham känner igen Gud är det som om han känner igen sin egen mänsklighet och sitt ansvar, inte bara för sig själv utan också, för andra. Han kommer ihåg betydelsen av gästfrihet. (Visa främlingen kärlek, ni har själva varit främlingar i Egypten (Femte Moseboken 10:19).) Tre främlingar dyker upp, han vet ingenting om dem men han tar emot dem tillsammans med sin hustru Sara. De bjuder på mat och vila. De som var främlingar blev nyfunna vänner.
Hur kan vi känna igen Gud? Gud låter sig inte fångas, inte beskrivas, är alltid större och mer komplex än vad våra ord förmår att uttrycka. Därför söker Gud oss på så många olika sätt, kommer oss till mötes på olika vägar. Ibland har vi svårt att känna igen Gud.
I dagens evangelietext får vi möta Jesus när han är på väg till syskonen Marta och Maria. Jesus har fått veta att hans vän, systrarnas bror, Lasarus har dött. Därför går han dit för att besöka dem. Det är inte första gången han är där. Marta, Maria och deras bror Lasarus bor i Betania utanför Jerusalem.
Jag funderar ibland över dessa tre syskon som bor tillsammans. Vad vi vet är ingen av dem gift, de har inga barn. Hur kommer det sig? Kanske är det en poänglös fråga som inte kommer att få något svar, men den kan stimulera vår nyfikenhet och tolkningsförmåga.
I berättelserna om syskonen får vi veta att Marta är den som tar det större ansvaret hemma. Kanske är det så att hennes syster Maria inte skulle klara sig själv. Kanske är det så att Maria har behov av särskilt stöd i en tid långt innan särskolor, ledsagare och dagliga verksamheter var påtänkta. Kanske väljer syskonen bort andra relationer för att ta vara på varandra. Kanske har de ingen längtan efter att gifta sig, någon av dem. Eller, så längtar någon av dem efter att bilda familj på ett annat sätt långt innan det var möjligt.
Systrarna har många vänner som kommit hem för att trösta dem. Vi påminns om betydelsen av att ha vänner och ett nätverk som bär när livet är svårt.
När Marta får veta att Jesus är på väg går hon honom till mötes. Maria stannar hemma med vännerna.
Marta är... Ja, vad är hon? Är hon arg, anklagande? Om du hade varit här hade min bror inte dött. Eller, är hon full av förtröstan? Full av tilltro till vad Jesus kan åstadkomma. Om du hade varit här hade min bror inte dött. Eller söker hon, som så många av oss, förklaringar till varför det svåra sker? Många av oss lever med föreställningen att Gud är frånvarande när någon dör, när olyckor sker eller andra svårigheter drabbar.
Men, döden möter vi alla. Den går inte att värja sig mot. Och, den är inte ett bevis på Guds frånvaro. Gud möter oss på så många olika sätt. När Gud visar sitt ansikte i Jesus blir det tydligt att Gud går med oss också i lidande, smärta och död. Jesus delar fullt ut våra mänskliga livsvillkor. Han upplever ensamhet och utsatthet, han har vänner, han sörjer och han gråter.
Det är central del av kristen tro att Gud visar sin närvaro i Jesus. Samtidigt är Gud mycket större än så och därmed omöjlig att fånga med ord. Hur vi än försöker kan vi till fullo inte beskriva Gud. När vi talar om Gud som Fader, Son och Ande är det ett sätt att beskriva Guds storhet; Guds väsen; den Gud som är vårt ursprung, som fullt ut delar våra mänskliga livsvillkor och som är närvarande i liv och död. Vår skapare, vår befriare, livgivaren.
Hur ska vi känna igen Gud när Gud visar sig? Det enkla svaret är: Jag vet inte, jag har inget svar som är heltäckande.
Ett annat svar är: På oändligt många olika sätt. Och, ibland behöver vi hjälpa varandra att få syn på Gud när Gud kommer oss till mötes. Vi känner igen Gud när vi tar vår mänsklighet på djupaste allvar, när vi erkänner att vi hör ihop inte bara med varandra utan med hela vår skapelse. Vi känner igen Gud när vi utmanas i att visa gästfrihet, när främlingen kan bli en vän. Vi känner igen Gud som en vän som går mot vårt hem när vi behöver tröst och omsorg.
Möt mig nu som den jag är. Håll mitt hjärta nära dig. Gör mig till den jag ska bli, och lev i mig. Amen.
Gunilla Lindén, kyrkoherde i Högalids församling