Var låg Högalidskyrkan innan den hamnade här på liden? Frågan kan finnas märklig men så är det också en kyrka att benämna så. Du slipper dock frågan vad som fanns här före hennes ankomst. Den frågan får tas en annan gång.
Kanske har du besökt en förlossningsavdelning eller ett äldreboende? Då har du svaret på frågan. Det är så vi skall närma oss henne.
Egentligen möter du henne också på Hornsgatan. På Skinnarviksberget och neråt Tanto. Du kan aldrig riktigt veta var hon infinner sig. Vilken skepnad hon intar. Men en sak kan du med säkerhet veta.
Hon vill dig något.
Efter en tjugoårig graviditet föddes Högalids församling 1925. Då fanns redan kyrkan, invigd 1923. Ett bakomliggande skäl var beslutet 1905 som gav den konkreta tillkomsten av en tomt. Kring det får du söka på annat ställe. Nu skall vi släktforska! Det är ingen enkel historia och skall inte vara det heller. En församling är lika lite som en människa endast en yttre skildring, inte ens till sitt yttre. Vi skulle kunna nöja oss med det faktiska beslutet om mark och byggnadsprocess. Men vart tar då den seglivade berättelsen om de två tornen vägen? Den som uppstod om hur två systrar tävlade om att donera pengar till resande av dessa landmärken och ur vilket kommit idéer om deras höjd. Du har naturligtvis hört om den, har du inte, så släpp tanken. Bildligt kan du ta trapporna upp i tornet, kasta ut ett pappersark och lyssna efter ekot. Du kommer inte höra något. Men kan vi lyssna in annat?
Detta med sådana föreställningar, behov av dem, kan vi något dröja inför. De är inte endast knutna till Högalid och 1900-tal. Bara för att ta ett exempel så finns en snarlik skildring i folksägen om de två kyrkorna i Öster - och Västerhaninge. Idén om två rivaliserande systrar. Här närmast nämnt för att placera Högalidskyrkan i 1300-talets verklighet. Kanske finns bakom skildringen av Marta och Maria, inte skildringen av dem i texter utan tolkning av dessa? Den fascinerande föreställningen om den praktiska Marta – beskäftig och hushållskunnig – och den timida och fromma Maria vid Jesu fötter. Sådana bilder smyger sig lätt in. Vi drar upp skarpa gränser mellan det ”fromma” och det ”konkreta”
Högalidskyrkan står som ett rungande nej tack. Det är hon inte ensam om i förorten. Högalid är en förort. Hornstull är en förort. Högalid är en lillasyster. En liten illbatting till lillasyster som växer upp. Maria Magdalena hennes mor? Glöm det. Hon kan benämnas moderförsamling och har kallats så. Men, hon är en storasyster, inte mer. Inte mindre. Moder är kyrkan.
Det är höst på väg in i vinter. Kriget är slut. De födda då i november och still going strong, är i höst 78 år. De som fattade beslutet är alla döda, varenda en. Några av dem kan säkert finnas i Columbariet intill Högalidskyrkan. De gav röst åt lillasysters nya behov. Hon är 20 år. En fantastisk ålder, men hon är väl också 5,10 och 15 på insidan? Nyfiken, receptiv, sökande. Det är Högalids församling 1945. Hur behovet av en historik uppstod ges vi ej kunskap om. Det måste föregåtts av olika människors interaktion. Det vi vet är att det var i Högalid det fördes fram.
” Vid Högalids församlings kyrkofullmäktiges sammanträde den 14 november 1945 hade förslag väckts, att församlingen i samverkan med S:ta Maria Magdalena församling, varifrån Högalid avskilts såsom egen församling den 1 januari 1925 >>måtte låta utarbeta en vederhäftig historia över de båda församlingarna med avseende fästad vid såväl kyrkliga som sociala, ekonomiska samt allmänkulturella förhållanden>>.”
Vi noterar att initiativet togs i Högalid. I citerad text kommer senare uppgiften att i oktoberåret därpå så beslutar storasyster om ”liknande anslag för detta ändamål.”
Närmare än så kommer vi inte i förordet till ” Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet” av Arne Munthe. Två digra delar i bokverket blev det. Tryckta 1959 och 1965. Huruvida den pretentiösa beskrivningen höll då, håller nu och håller i en framtid, är inte min sak att värdera men något har jag sökt skrapa på ytan. Torn ges så lätt storys. De två delarna står likt torn på mitt köksbord när jag sitter och skriver detta. Slår upp, ögnar, följer mina ilagda lappar för uppslag och för en reflekterande inre dialog med mina förstrykningar och tänker, vad missar jag, vad saknar jag? Vad avstår jag från? Den ekonomiska aspekten släpper jag. Den är inte oviktig, men den får inte plats. Jag skippar det arkitektoniska mestadels. Det sociala och det allmänkulturella griper mig mer. Jag hoppas lillasyster ler och kanske vill berätta mer?
1905 var Hornstull en förort. Arne Munthe använder inte det begreppet, uttrycker sig inte så. Däremot utkant. Perspektivet är innerstaden i allmänhet och Maria Magdalena i synnerhet. Bortom Hornstull finns andra områden. Brännkyrka närmar sig inte. Brännkyrka ligger still. Brännkyrka förändras, och under en längre period har mycket förändrats. Kåkstäder, industrier. Om jag erhållit rätt uppgift finns lantbruk kvar vid Hornstull så sent som på 1930-talet. Jag är ganska säker på att det stämmer. Håller begravning för en människa född i området, för inte så alldeles länge sedan. Föräldrarna arbetade vid Tanto. Söndagsnöje är att följa med far eller mor och gå en bit och titta på korna. Vid denna del av tiden är området mitt i mellan industrierna och lantbrukets kvardröjande. Inte bara mitt i mellan utan det finns mitt i här. Vi kan inte betrakta området som en linje. Det är inte endast Hornsgatan fram. Många tror att staden bara växer utåt, lager på lager. Det är fel. Hon växer inuti också. Hon är mycket lik människan. Hon, staden, är inte utan en förändring på flera nivåer, fler skikt. Lillasyster blir faktiskt tonåring. Lillasyster äldre än så. Lillasyster bor också på äldreboende. Lillasyster kan bli 100 år!
De som firade gudstjänst i Ansgariikyrkan hade en önskan om att namnet skulle tas med till kyrkan på liden, höjden, berget. Så blev det inte. Ärkebiskopen Nathan Söderblom motsatte sig det. Det fanns även en Mariasal. Den var inrymd i det gamla tullhuset vid Liljeholmsbron. Arne Munthe säger ”… en kyrklig medelpunkt för den västligaste delen av Maria församling ända till Högalidskyrkan stod färdig”. Det var Sällskapet för främjande av kyrklig själavård som stod bakom denna. Ansgariikyrkan låg i en fastighet uppförd av A B Manhem å Brännkyrkagatan 88. Här tror jag vi kan komma nära varför Nathan Söderblom drev att kyrkan inte skulle erhålla namn efter Ansgariikyrkan. Munthe säger det inte. Jag påstår det inte men jag anar.
Arne Munthe anger ”Ansgariikyrkan, av David Granqvist en gång senare kallad >> det första lilla fröet till den storstilade Högalidskyrkan>>”.
Kan det vara så enkelt, så svårt, att ärkebiskopen helt enkelt förstod att bakom olika önskningar om namn fanns andra skäl? Inte heller Olaus Petri ville Nathan ha till namn. Kanske kan vi här ana något? Höjden fick styra. Liden, platsen, kontexten och varken epokens fäbless för historiska gestalter eller mindre gruppers intressen. Kyrkan skulle byggas för alla. Inte låta sig så lätt fångas. Här vill jag påstå att det finns plats för mer grävande. Det finns alltid en annan historia. Det uppstår lätt föreställningar om torn. Det görs inte sällan snabba slutsatser, inte endast om Maria och Marta. Stockholm var vid denna tid ett svårskött pastorat – det visste Nathan och han kände till en hel del om sina egna skuggor och därmed andras. Så tänker jag. Hur tänker du?
Men David då? Han är en av alla dessa en gång unga präster som verkade i området. Det finns fler. Ungdomsarbetet, det kyrkliga, är ett ännu outforskat område i Stockholm. Högalid har en inte oviktig del i detta. Något finns det med i två böcker jag skrivit, den intresserade hänvisas till dem. Där möter även mer kring det nyss nämnda sällskapet. Om detta finns också mycket att finna i texter av FD km em Göran Kåring (präst i Högalid på 1960-talet) och så även hos den numer avlidna prästen i Oscars församling Birgitta Regnmyr Lövgren.
Med uppgiften från Munthe om ”det lilla fröet” kan vi alltså utan att endast tänka oss Ansgariikyrkan utan också Mariasalen, ges reflektionen om bakgrund bortom beslut om tomter och byggandet. Detta utan att mena det oviktigt. Det finns ingen anledning att ensidigt se varken det ena eller det andra. Här kan inte fördjupas i saken men den ekonomiska aspekten påverkade förstås sådant som tillsättande av tjänster och annat. Vi rör oss i en tidsperiod då t ex val av präster skedde med olika värden på röster. Detta var påtagligt i områden som Södermalm och det nämnda sällskapet motverkade detta med anställande av diakonipräster. Ur det kom både ungdomsarbetet och diakonin som för Högalids del hade stor betydelse. Olika kyrkliga rörelser eller riktningar eller idéströmningar har satt sin prägel på detta.
Då kan det vara värt att poängtera att namnvalet inte ledde heller till Olaus Petri. Därmed kan sägas att den s k ungkyrkliga rörelsen som skulle komma att ges ett stort inflytande på Stockholm och kommit att prägla bilden av henne (se därom i mina böcker) inte fick fäste i Högalid. Kyrkan som byggnad kom att präglas av andra infallsvinklar. Så även församlingens verksamheter, av antydda skäl.
Innan något mer om ungdomsarbete och diakoni blir sagt så skall några möjliga belysningar göras.
Två högalidare, tack! En vän berättar om det. Djurgårdsfärjan är miljön. Det är 1970-tal. Betalning skedde genom köp av polletter som lämnades vid ankomsten. Hornstull var känt för många pensionärer. En utflykt med båten hörde till nöjet. Det är alltså föräldragenerationen i vid bemärkelse till de som tidigare nämndes som gående och tittande på kor som söndagsnöje. Nu är arbetarna pensionärer. 1988 ger PRO ut en bok. ”Pensionärer berättar” och då anges att 29 procent är det av befolkningen. Knappt tjugo år senare är medelåldern i församlingen 31 år. När kyrkan byggs kommer både ett gravkapell till och ett dopkapell. Här kan vi skönja en ambition att få de kyrkliga handlingarna till kyrkobyggnaden. Dopkapellet är inte stort. En slags intim stämning, eller om man så vill familjär, eftersträvas inne i kyrkan. Någon dopfunt i det större kyrkorummet finns inte.
Ansgarskapellet är ännu ett rum för begravning. En upphöjning för kista finns då i rummet. Numer borttagen. Skogskyrkogården tillkommer 1929. Högalidskyrkan förekommer den. Samtidigt finns i byggnaden en intressant kombination av stil. Är det vågat att säga att det finns en balansgång i detta?
Det bysantiskt präglade Ansgarskapellet och det mer nationalromantiska större rummet och allt med en placering som kan ge associationen till ett benediktinkloster på berget (präster förutsättes bo där). Samtidigt faller namnet på ett sätt ganska platt, sett ur ett kyrkligt perspektiv, Högalidskyrkan. Det kan ses som en pastoral lösning på stockholmsproblematiken i samtiden, ger en mycket mosaikpräglad bild. Staden lik, förorten lik, människan lik. Är Högalidskyrkan å ena sidan otillgänglig där uppe, och å andra sidan närvarande på ett annorlunda sätt?
Vad vill hon? Hon vill dig något.
Denna dubbelhet i kyrkobyggnaden kom att prägla mycket av Högalids församling i samtiden fram till 1990-talet. Ungdomsarbete förekom i lokaler ute i området. Det fanns även en lägergård utanför Enköping. Ett flertal fastigheter ägdes. Sakta började en återgång till berget ensamt ske. Nu är kyrkobyggnaden renoverad. Ett intryck som kan göras om prästerskapet iakttages är att någon consensus inte förekommit före 1990-talet. Perioden efter tas inte upp här. Med consensus menas inte fungerande samarbete. Det har fungerat betydligt bättre i Högalid än på andra ställen. Var och en har skött sitt helt enkelt. De olika kyrkliga traditionerna eller riktningarna har haft representanter i församlingen men Högalid kan inte sägas vara präglad av någon av dem. Högalid kan sägas motsvara stadens mångfald. Det kyrkomusikaliska tillsammans med redan nämnda diakoni och ungdom hör till det signifikativa dragen. Nu några exempel.
I samband med att en ung, nyprästvigd man med hustru flyttar in i en av bostäderna finns i denna en enda kvarvarande sak: ett altare. Detta avsett för vigslar i prästens bostad. Detta tas bort. Den eran är förbi. Det är 1966. Tidigare finns en äldre präst boende i huset.
Denne är en intressant gestalt. Augustinus Malmberg. Han sägs varit den förste präst som knäböjde framför altaret i Högalidskyrkan. Han åkte i backarna i parken, vintertid, pulka med barnen. Han kunde stå i köksfönstret i prästbostaden och vinka med diskborsten till passerande församlingsbor på väg till högmässan, varför? Vad vill han säga? Detta korta om honom har nämnts för mig. Han hör till generationen med altaren i hemmet. Det finns olika drag i honom. Det sägs att han liksom andra bedrev konfirmationsundervisning i cykelförråd upplåtna av fastighetsägare när årskullarna var stora. Han avled 1965.
Under den här tidsperioden har mycket stagnerat. I församlingen finns 13 syföreningar. Ingen av dem särskilt aktiv i den sysselsättningen. Ungdomsarbetet kan sägas leva ett eget liv. Tidsperioden är också problematisk för kyrkan i stort. Pensionärerna åker djurgårdsfärjan och ungdomarna drar på stan. Prästfamiljernas julsoaré kan kasta ett ljus över det. Ett tappert försök att nå församlingsborna men föga fungerande. I uppluckring är också detta att prästfamiljer och särskilt fruarna, skall vara engagerade i församlingens verksamhet. Kyrkoherde Åström driver den linjen. Den fungerar inte. När Lennart Starfors blir kyrkoherde kommer en mer högkyrklig linje. Den påverkar församlingens gudstjänstliv så till vida att han personligen var noggrann med liturgin men har inte någon större betydelse för själva gudstjänstlivet. En mer sakramentalt medveten hållning kommer först långt senare med ökenmässorna.
Hans Ulfvebrand som var komminister i församlingen1986-1992 minns att dop i hemmen var sällsynt utan skedde i dopkapellet. Begravningarna på Skogskyrkogården kunde vara ett femtiotal per år och resterande mestadels i Ansgarskapellet. En tidigare präst i Högalid säger: ”kolumbariet är i sig ett tecken på att kyrkan vill bli en del av en mer rationell tid. De små likformiga nischerna vill vara demokratiserande in i döden.
De skisser till kolumbariet som församlingen äger, ger en intressant bild av en ännu mer långtgående vision av en de dödas stad, som närmast ser ut som den underjordiska delen av Centralen” Vi kan alltså konstatera att såväl kyrkobyggnaden som församlingens människor präglas av många olikheter. Hur de skall tolkas eller förstås, är inte min sak att avgöra.
Komminister Malmberg som nyss nämndes rekryterades till området genom det flera gånger nämnda Sällskapet för främjande av kyrklig själavård och han verkade i den likaså nämnda Mariasalen. Det inleddes redan 1904 där ett kyrkligt ungdomsarbete som även innebar att unga människor gavs sysselsättning såsom slöjd. Detta utan att åsidosätta söndagens texter eller gudstjänsten. Här nämns det framför allt för att det starkt ifrågasätter den skildring som finns av kyrkligt ungdomsarbete i Stockholm och utgör den s k ungkyrkliga historieskrivningen. Denna har förtigit detta.
Ur verksamheten steg även ett omfattande söndagskolearbete fram, långt innan sådant organiserades av Svenska kyrkan genom Diakonistyrelsen. Det gör att Augustinus Malmberg kan placeras in i ett förändringsskede och pågående arbete i förorten som går in i sammanhang vida mer komplexa än den gängse bilden. Detta är signifikativt också för Sofia församling på Södermalm. I ett pågående projekt avses detta att komma bli ytterligare skildrat i bokform med koppling till Skarpnäcks församling och söderort. I söndagskolearbetet finns bland många människor en värd att lyfta fram. Britta Oveskog var under flera decennier engagerad i detta. Om henne säger en av mina källor:” Hon satt i många år i kyrkorådet, var kyrkvärd men framför allt mycket aktiv inom barn- och ungdomsverksamheten, främst söndagsskolan.”
Dorothea som blev nästan hundra år, får bli ett annat exempel på människans mångfald också på insidan. Om henne säger en anhörig:
” Dora var hela livet mycket kyrksam och levde enligt Linnés princip i Nemesis divina, att Gud ovillkorligen straffade hennes fiender (vilket var i stort sett alla som någon gång gått henne emot). Eftersom hon själv blev så gammal, så innebär det att hon inkasserade dessas död som en personlig framgång och ofta gick på deras begravningar i strikt sorgklädsel. Med maken bodde hon på Mäster Samuelsgatan och var alltså då medlem i Jakobs församling. Hon var otroligt skicklig på att virka spets och virkade en altarduk till Jakob och senare en till Högalid, båda nu förkomna. Efter ett kort mellanspel hamnade hon i Högalid och bodde de sista 30 åren av sitt liv på Lundagatan 55, i ett av de tre hyreshus som församlingen ägde. Det var alltså bara en liten etta med kokvrå men hon trivdes mycket bra där. Församlingens diakonissor var ständigt där och såg till sina protegéer, varav Dora var en”
Om en frivillig medarbetare säger en informant: ”Det märkliga med NN var, att NN sa sig ångra sitt långa arbete med söndagsskolan. Genom den och vederbörandes händer passerade under årens lopp flera tusen barn men knappast något av dem syntes mera till i församlingen. Hen betvivlade helt enkelt att denna pedagogik ledde till personlig tro”. Citatet medtas för att peka på både behovet av internkritik som analys om vad uppdraget handlar om. Utsagan kan självklart diskuteras, men inte här.
När Augustinus Malmberg kom att flytta in med andra i Högalidskyrkan kunde han ses gå gatorna fram med mängder av barn i rad. I det organiserade ungdomsarbetet inom staden före Stockholms stifts tillblivelse 1942 och efter detta deltog man inte. I samband med stiftets tillkomst dök även begreppet ”stiftskänsla” upp och sådant kan inte sägas ingå i det koncept som fanns i Högalid sedan länge. Även om byggnaden liknats vid Visby domkyrka så kan den med sina två torn inte sägas motsvara den varianten av nationalromantik som ungkyrkorörelsen visade upp.
Som kuriosa kan nämnas att församlingens förste kyrkoherde efter sin död kom att bli beskriven i ett sammanhang som rent estetiskt avvikande p g a att han hade uppnäsa och inte rakade sig som andra. Med dessa olika exempel vill närmast det påtalas att det finns mycket att rota i, i Söders historia i allmänhet och i dess utkanter i synnerhet.
Det kyrkliga ungdomsarbetet kom dock att klinga av. Konfirmandgrupperna blev mindre. Svårigheterna större. Detta är inte endast gällande Högalid. Det gäller Stockholm i sin helhet. Möjligen kan 1900-talets kyrkliga Stockholm beskrivas som en inledande och förnyande fas från cirka 1900 till runt 1930-35, kanske lite senare, och följt av en mer förvaltande epok till runt 1985-90, efter vilken en reträtt eller tillbakadragande gång skett. En pessimistisk syn? En realistisk sådan? Ofrånkomlig? Att en förändring blir mer och mer påtaglig torde ingen ifrågasätta men hur den skall förstås, tolkas och mötas kan leda till skiftande meningar.
Det är i detta som Högalidskyrkan står där hon står, vill något. Till sist skall något uttryckas om hur hon träder fram i Stockholms stift. Hon har onekligen en mycket tydlig plats i staden, dess av ögat iakttagbara vy vid vandring i delar av vad som numer kallas innerstaden. Mer på avstånd och mer i vissa vinklar. Kanske mest påtagligt vid vandring längs Norrmälarstrand.
Pryder Stockholms stifts julbok 1950 gör Högalidskyrkan. Boken togs över av det stift som tillkom 1942 från Stockholms stadsmission. Den gavs ut årligen till tidigt 1970-tal då den upphörde. Nu har jag inte lusläst årgångarna med den frågeställningen om hennes synlighet i bild och ord, men det förvånar mig trots allt att hon inte hör till de byggnader som getts någon skildring utöver en artikel först på 1960-talet. I den blir hon benämnd ”kyrkan på berget” av professor Ivar Tengbom i det tal denne höll vid återinvigning av kyrkan hösten 1961. En intressant uppgift kan då tagas därifrån, genom att det nämns att ärkebiskopen Nathan Söderblom varit direkt påverkande i samtal av vad Tengbom kallar kyrkobyggnadens symbolik.
Vi kan väl då utgå från att de flesta sådana utbyten av idéer inte dokumenterats men även gå steget längre och hålla för troligt att Nathan kanske inte heller alltid nämnt varför han fört fram dem. Inte nödvändigtvis låtit allt bli utsagt. Möjligen finns då bakom exempelvis sådant som olika personers namn i dörrarna, olika vägar in i en gåtfullhet? Detta kan då ses samman med det tidigare iakttagna kring tillkomsten av en historik för västra Södermalm. Det finns alltid en annan historia.
Knappt tio år tidigare skriver i samma årsbok, kyrkoherden i Katarina, en artikel om kyrka och kyrkfolk på Södermalm (1952) och Högalid ges knappast något särskilt utrymme, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda något negativt. Även om det mesta kretsar kring vederbörandes egen kontext och en hel del om Sofia med något mindre om Maria Magdalena och knappt Högalid alls, så kan också där återfinnas en detalj värd att notera. Ja, faktiskt mer än en av betydelse för oss i denna text. Två tas här med.
Dels diskuterar Kahnlund vad söder är i relation till staden och den då alltmer framväxande förorten, dels gör han en intressant poäng i avseende av att församlingsborna i Katarina och Maria har en tydlig lokalpatriotism, en förankring i stadsdelen som är direkt kopplad till församlingens namn. Detta menar han även prägla stadens befolkning i allmänhet ”jag bor i Sofia”. Vi erinrar oss begreppet ”två högalidare”. Indirekt sägs alltså något därmed om Sofia och Högalid, av Kahnlund. Detta bekräftar min hållning om förorts begreppet i texten och den genom stiftets årsböcker gjorda noteringen om en ganska anonym existensform för Högalid och ändå så synlig i stadens vy. Här menar jag att det finns mycket att ta nya grepp kring.
Men, hon är också ute och går. På många olika sätt. Hon som står där och vill något. Den gåtfulla kyrkan på liden. Hon på berget. När grundstenen lades 1917, på Pingstdagen, lästes över den orden: ”När tungan tystnat, tala stenarna”.
Kort sammanfattning
Maria Magdalena får nog backa lite i min tolkning av förorten Hornstull.
Runt 1000 sidor består Munthes arbete av och då är det endast västra Södermalm vad gäller dess kyrkliga historia. Den östra delen är magrare. Mer spridd. Katarina egentligen magrast. Bokverket har en intressant tillkomst. Den har jag försökt använda. Inte endast innehållet som jag delvis förhåller mig kritisk till. I min text gör jag vissa anmärkningar kring begrepp. De ger bilder som jag menar kan kritiseras. Den tillrättalagda historien som kanske kan återfinnas glimtvis.
(Det har även kopplingar till Söderort och även just Skarpnäck. Det som i dag är Skarpnäcksgården har sin bakgrund vid Hornstull. Det berör de sargade. Egentligen hade jag velat göra en lite djupare kontextuell analys. Men utrymmet är begränsat. Relationen mellan arbetare och ekonomi fick vika för det pastorala greppet. Men, det finns mer i det avseendet. Inte minst kring ungdom och diakoni. Komplexiteten i Högalidskyrkan kan ses som en bild som öppnar blick för staden i det avseendet och det finns i frågor kring ungdom och diakoni en direkt koppling mellan Högalid och Enskede - därmed även i det avseendet till Söderort)
Jag berör inte tiden efter cirka 1990 här men rundar nu av med frågan om kyrkans framtid. Den bör sökas bakåt och inte i fantasier om framtiden. Med andra ord: lära av historien. Inte selektiv(a) berättelse(r) om den.
Det ger en osäkerhet, en pågående process. Inte snabba enkla svar. Detta är historiens bidrag till nuet.
Idéer om framtiden möjliggör endast att inte se nuet, i dess mångfald. I detta avseende dristar jag mig till att uttrycka att jag tror Högalid har något att bidraga med i det.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Skilda intervjuer med olika personer, anteckningar, och e-post hos Magnus Olsson
Hassler, Arne: Stockholmspräster II, minnesteckningar vid Stockholms stifts prästmöte 1969. Se sid 45ff. 1969.
Hellström, Gunnar: Stockholms stads herdaminne…1951.
Kåring, Göran: Bygga församlingen ur krisen, teologi och arkitektur i Adolf Fredrik 1890-1910. 1984
Munthe, Arne: Västra Södermalm…1-2, 1959 och 1965.
Olsson, Magnus: Underströmmar i Gamla stan. Essäer kring kyrkohistoria och mystik. 2020.
Olsson, Magnus: Hemliga rum i Järfälla, Inre byggnadsskisser till en Förstad i Stockholms stift och dess tillblivelse.2022. Se särskilt: Kapitlet Förstad-stift-stad, sidorna 246-318 och där anförd litteratur.
Prästmötet i Strängnäs 1930, handlingar. De som slutat vandringen, herdar och lärare…minnesteckningar. 1931
Rengmyr Lövgren, Birgitta: Franciscus i den svenska regeringen. Nils Quensel 1894-1971. 2010.
Rengmyr Lövgren: I skuggan Såsom okända, fastän vi äro många. Några porträtt. 2016
Ridderstedt, Lars: Kyrklig lekman i sekelskiftet Stockholm, i :Stockholms stiftsbok 1956. 1956.
Santell, Fredrik: Svenska kyrkans diakonistyrelse, Tillflöden och tillkomst, organisation och verksamhet intill 1938. 2016.
Svenungssson, David: Stockholms stifts matrikel. 1943
Stockholms stiftsbok. Särskilt årgångarna 1950, 1952,1953 och 1962-1963