Sigrid Nikkas tal vid jubileumsfesten
Fenixar – kan ni tänka er att vi är här?
Att vår förening, så många lajv, rollspel och Maffiarundor senare, är tio år gammal. Att vår konfirmandförening snart kommer vara konfirmand själv.
Vem trodde att vi skulle vara här. Att vi, till och med fått vår första andra-generations Fenix. Vem trodde vi skulle få sitta här tillsammans, just vi, just här, just nu.
Tio år senare.
Jag tror inte det går att understryka hur mycket Fenix gjort. Hur mycket mer Fenix är. Hur mycket större.
Hur många blyga kids i konfirmandåldern som kommit hit och växt upp till självsäkra ledare. Som kommit hit i känslan att det inte finns någon plats för dem, och för första gången hittat hem. Som kom hit i ensamhet och blev mötta. Som de är. Utan masker och roller.
Tolkien skrev om den förlorade kungen;
”Inte allt som är guld måste glittra, inte alla som vandrar går vill. Gammal styrka skall inte förvittra, djupa rötter når frost inte till. Upp ur askan skall flammorna spela, ett ljus skingra skuggorna än. Det svärd som var brutet skall helas, och en kronlös bli konung igen”
Och vilka andra kunde det stämma in bättre på.
Allt är inte som det ser ut. Ett pack vilsna ungdomar kan, när de för första gången få chansen, visa hur målmedvetna, smarta och tuffa de är och skapa mer episka upplevelser än man kan förställa sig. Och när vi byggt upp oss tillsammans, då kan ingen fälla oss. Och ur allt de sa att vi var ska vi resa oss högre och högre, för evigt sträckandes mot himlen, större mål, högre planer, svindlande höjder.
I mörkret finns ett ljus och det, det är ni. Det är ni och all den oändliga kärlek ni har gett er själva och varandra.
För den som var bruten ska inse att den aldrig var bruten utan perfekt som den var.
Denna förening är så mycket mer än någon kan förstå. Tack vare er.
Ni som rest er om och om igen och när ni väl rest er inte stannat där utan fattat andra handen och hjälpt dem med. Dragit upp dem från djupet. Ni som aldrig slutat kramats, slutat kämpa, slutat vilja. Ni som, var ni än kom ifrån och vilka ni än är, vågade.
Och ur askan spred Fenixen sina vingar och flög.
Det hade varit en ära att få spendera ett enda liv med er. Och jag är så oerhört, obegripligt och obeskrivligt tacksam för att istället ha fått spendera otaliga, och vänta på otaliga fler.
För tillsammans har vi slagits mot nazister och sexister. Vi har bekämpat ondska bortom och inom vår värld. Vi har gått den smala vägen och vi har kämpat mot alla mörkrets krafter.
Både i våra rollspel och i verkliga livet.
Tack för att jag får vara en del av denna förening. Tack för att ni finns. Tack för alla kramar och alla tårar, alla skratt och all tacos. Alla rollspel och alla lajv. Tack för att vi, som Ami en gång sa, varje helg får göra ett liv på endaste dag.
Tack.
Det finns inget mer att säga.
Så som vanligt.
All tagg – all kärlek.
