Vägen fram...

En lite längre version av artikeln.

Första gången jag mötte Alfred var när vårt konfirmandarbetslag inbjudit in alla våra glada och duktiga unga ledare, vi skulle planera inför vårt sportlovsläger. Jag var nyanställd i församlingen och lite pirrig. Bland alla de glada ansiktena fanns Alfreds. Han hade håret uppsatt i en hästsvans som han drog ur med jämna mellanrum och slängde lätt med huvudet, han satte tillbaka tofsen igen. Alfred hade lätt för att lyssna på vad någon annan ville och han kom med egna förslag. Han stod på sig när någon ville prioritera bort musiken och de stilla stunderna. De är så, våra unga ledare, de lyssnar på varandra vänder och vrider på tankar så allt blir till det bästa. Här infinner sig en härlig stämning. Men vad var det som fick Alfred att vilja fortsätta. Vart börjar Alfreds väg att läsa till kyrkomusiker?

Det är fredag efter lunch, Alfred och jag har lyckats hitta en tid för min intervju. Det blir bakom varsin skärm men jag kommer snart märka att det inte gör någonting. Fredagar är han åter hemma i Hudiksvall. Alfred går andra året på kyrkomusikerutbildningen vid Mellansels folkhögskola, han är på skolan från måndag morgon och kan åka hem till Hudiksvall på torsdag eftermiddag.

Alfred sätter i gång perkolatorn samtidigt som han börjar berätta. Jag har talat om för honom att jag är nyfiken varför han valde att börja plugga till kyrkomusiker.

Min väg till att plugga till kyrkomusiker började egentligen vid min konfirmandtid 2011. Det var en superkul och härlig tid. Man fick träffa massvis med nya kompisar man fick åka i väg på läger och man fick göra superroliga grejer och man fick umgås med alla, de fanns inget minus. Man stod och hängde med folk, man spelade musik.
Alfred berättar att han hållit på med musik sen han var 10 år, då spelade han gitarr och sjöng. Han fortsätter berätta med en sådan inlevelse så jag blir varm i hjärtat att jag bara sitter och lyssnar. Det märks tydligt att han gillar det han pratar om, han är i känslan han beskriver och han berättar om de människor han mött under sin konfirmandtid som gör att jag förstår att den känslan är alldeles speciell och där vill han vara kvar, den känslan är så bra att den vill han uppleva om och om igen. Han har en målmedvetenhet i rösten. Alfred vet vart han vill.

Hade ni några unga ledare när du var konfirmand?
Ja, det hette fadder då, det heter ung ledare nu. På mitt konfirmationsläger var det 8–10 faddrar. En del faddrar var med när vi spelade och prästen dessutom, och då fick man tillfälle att spela tillsammans på kvällsträffar och på sångpass och på aftonböner och andakter. Vi blev som ett band. Jag tyckte det var så himla roligt. Sen vart det konfirmation och då fick jag tillfälle och spela på konfirmationen tillsammans med min konfirmandpräst, vi skulle kompa några tjejer som skulle sjunga. Efteråt när hela den där lägerbubblan var slut och man kom hem och in på sitt rum och det blev helt knäpptyst då vart man nästan helt tom, när man varit tillsammans med kompisar i två veckors tid så längtar man bara tillbaka till den lägerbubblan. Man tänker, jaha vad ska jag göra nu då resten av sommaren. Alfred himlar med ögonen för att beskriva rastlösheten som uppstår. Han fortsätter, och jag gillar inte den känslan, jag gillar mer den här känslan av att åka i väg och vara tillsammans med ledare och faddrar.

Efter konfirmationen i september var det återträff. Då fick man skriva ner om man ville vara fadder och gå på fadderutbildning. Det var jättemånga av mina kompisar som inte valde att göra det men vi var några stycken och vi vart ett skönt gäng som fortsatte med det där och så åkte vi på vårt första läger med dom som var ett år yngre än oss.

Regeln var så att om man hade varit på alla utbildningstillfällen så blev man utvald. Man skulle även vara där av rätt anledning. Jag hade gått alla utbildningstillfällen och jag vill ändå tro att jag har ett bra sätt att möta ungdomar och kan lägga mig på samma nivå och hjälpa till med sådant som jag känner mig trygg med, så jag vart utvald. Jag har åkt i väg varje sommar sedan dess. Jag har fått ta hand om musiken väldigt ofta tillsammans med andra som spelat.

2017 och jobb på skolan
Det händer flera saker som får Alfred att börja förstå vad han verkligen vill arbeta med.
Det är många kompisar som hänger kvar som fadder och många hoppar av. Det kommer nya faddrar som tycker läger är så där underbart roligt.
- Fem år senare 2017 börjar jag arbeta som lärarassistent på en skola. På skolan får lärarna reda på att jag kan spela musik och jag har väldigt god hand med barn o unga genom mitt ledarskap som fadder. Det fanns en musiklärare där och vi turas om att ta hand om barnens musiklektioner. Vi är med vid examen och julavslutning. Det här leder sen till att han och jag blir musiklärare tillsammans. Efter det är jag musiklärare ett tag, jag upplevde att det var väldigt svårt och jag tycker det är väldigt jobbigt många gånger för det är svårt att vara musiklärare i en låg och mellanstadieskola då barnen inte har fått grepp om vad musik är än, en del vet en del inte. Men det var väldigt lärorikt för mig, det går upp och ner i musiklärarjobbet som outbildad. Nu upptäcker jag att man måste lära sig spela piano om man ska vara musiklärare. Jag hade ju bara spelat gitarr innan. Jag upptäckte också att musiklärarjobbet är svårt på grund av att jag inte pluggat musik förut, jag hade aldrig läst någon teori, många gånger behövs det. I en tjänst som musiklärare behövs det i viss mån teori. Det var extra jobbigt när jag måste lära mig själv först det jag skulle lära ut.

Under våren 2017 fick Alfred fler erbjudanden inom musiken. Ett bloss i natten var en teaterföreställning En sann berättelse om hur Hudiksvall med Dagmar Bill i spetsen öppnade sin famn för flyktingar. Ett stort pådrag som involverade en stor del av stadens kvinnor. En aktion som gav frihetsberövade människor ett människovärde. Alfred träffar Cia Olsson som ansvarar för manus och regi och Ulrica Beijer är producent och musikansvarig. Alfred träffar även kapellmästaren. Alfred berättar, det var en stor teaterföreställning vill jag påstå. Stor ensemble och hela köret. I bandet hade dom en kapellmästare och honom lärde jag känna. Han spelade piano, det var i början av när jag hade blivit intresserad av att börja spela mer piano. När jag lär känna den här kapellmästaren får jag reda på att han arbetar som kyrkomusiker och det är Kristofer Sundman. Då kände jag så starkt, så där som han gör, de verkar ju riktigt kul, jag vart avis på Kristofer, hur han jobbade och levde så ville jag också göra. Han har sin kyrkomusikertjänst och så har sin jazztrio och annat. Det verkar riktigt roligt, de han gör.
Man kan säga att han är en liten förebild för dig eller? Ja absolut eller mer en inspiration skulle jag vilja säga. Alfred fortsatte sin tjänst på skolan som musiklärare och på somrarna var han med på sommarlägren.

Nått hände sommaren 2019
Efter ett tag så gick det lite för långt då valde jag att…stanna upp… jag åker i väg på sommarlägret med konfirmanderna 2019 vi spelar och gör en massa superroliga saker. Hösten kommer och jag ska tillbaka till jobbet på skolan igen då upptäcker jag näää inte här, Alfred gestikulerar med händerna här och flyttar handen fram och tillbaka till där.…varför var det så mycket roligare där på lägret i kyrkan med ungdomarna än här. Jag kom på att det där kan man ju göra varje dag. Alltså som kyrkomusiker det jag gjort i alla somrar i alla år kan man ju göra jämt. Alfred höjer blicken och tittar på mig och säger jag hade ett bra jobb och bra kollegor och fina barn. Men yrkesmässigt kände jag att det här är inte riktigt rätt och då började jag titta på andra möjligheter. Det blev många funderingar, hur skulle allt ordna sig. Jag har sambo och allting. Jaha ska man börja plugga nu vid 23 års ålder och hur långt bort finns skolan, ska man pendla, går det på distans…så började jag tänka det funkar inte, jag hittade närmsta skolan i Värmland och en i Stockholm.

Men så skulle jag på ett möte i kyrkan och träffa Tomas och så började vi prata om det här. Så säger Tomas, men Mellansel? Jag hade ingen aning om vad det var. Tomas berättar att det ligger i Örnsköldsvik och att kyrkomusikern här läste där. I Örnsköldsvik de är väl inte så långt bort, bara 2,5 -3 timmar. Då började jag kolla upp det. Mellansels folkhögskola är en folkhögskola mitt i ingenstans med boende, skola för alla möjliga musiker. Jag tog kontakt med Kristofer. Han berättade att det är intagningsprov och annat och så erbjöd han mig att ta lektioner en gång i veckan så jag kunde få lära mig så mycket som det bara gick inför ansökning prov i april-maj. Jag börjar lektioner i orgel och piano hos Kristofer och jag började lära mig sakta men säkert. Det är nu hösten 2019 som jag börjar lära mig spela piano och orgel på riktigt. Kristofer hjälpte mig oerhört mycket.

Alfred berättar att han söker in till Mellansel folkhögskola våren 2020 då Covid-19 just har spridit sig över hela vår värld. Intagningsproven sker inte på samma vis som de vanligtvis brukar. Alfred får göra övningsprov, olika stycken han spelar på orgel och piano som han filmar och skickar in till skolan eftersom han inte fick komma upp. Eftersom jag inte kunde komma dit och göra intagningsproven, alltså teorin vart jag intagen villkorad på ett år. Det betyder att jag skulle visa mina kunskaper i teori och avista läsning vilket betyder att jag får ett notblad ska kunna läsa det och spela det på så kort tid som möjligt.

Nu är du verkligen där och i gång med dina studier känns det som om att du har haft församlingen i ryggen?
Tomas som visade en väg in, Kristofer som bidragit med sina kunskaper.

Supermycket, verkligen. Det är dels genom dig Therese, Tomas, Erik och Helen Tanzborn, Kristofer, Anette jättemånga öppningar. När jag har åkt hem på helger från skolan då har jag ingen orgel här hemma då har det blivit att jag kan enkelt höra av mig till någon av er och fråga om det är det ledigt i kyrkan eller i församlingshemmet. Jag har fått komma dit och till slut fick jag en egen nyckel så jag kunde kliva in och spela. Alla dessa små delar blir ju stort för mig. Innan jag visste att jag kunde träna i församlingshemmet eller kyrkan byggdes det upp en stress kring mig. Första året för mig var otroligt stressigt då jag var så otroligt otroligt färsk i teori och piano och verkligen i orgel och det gjorde att jag gick runt och då fick jag sådan otrolig stress.

Till exempel när lärarna pratade om begrepp i början som kvarter och kvinter och massa andra teoretiska o musikaliska begrepp då vart det stress direkt. Jag hade ingen aning om vad de pratade om. Jag pratade med mina lärare och jag fick berätta om de här grejerna, dom förstod mig. En lärare Emil Sidhage han har varit väldigt hjälpsam med de där, vi har suttit och snackat länge efter våra lektioner och så har han gett mig extra lektioner för att komma ikapp för att gasa och Jonas Öberg är en annan lärare han har också varit superbra mot mig som gjort att jag är där jag är idag.

Du berättar att du började spela orgel så sent som hösten 2019 vad är din relation till orgeln som instrument?
Orgeln som instrument är otroligt olika från person till person alltså inom kyrkomusiker kretsen, vissa är helt uppslukad av den och tycker att det är det bästa som finns och är helt totalt såld på det och jag är inte riktigt där ännu så ja kan avgöra det. Just nu är det bara en väg för att jag ska kunna lära mig den eftersom jag inte har spelat så mycket. Det är ju otroligt mycket historia, den har ju funnits i ca. 2000 år den har en lång historia och det finns så mycket ljud och möjligheter att skapa med en orgel. Det är inte bara att dra i några spakar och spela det är otroligt många steg och regler fram till att man ska spela på rätt och riktigt sätt. Det är maffigt och det är ett instrument som jag håller på att lära mig och jag tycker de är roligt men jag är inte helt såld på de.

Det har känts superbra att få ta lektioner hos Kristofer han såg rätt snabbt hur han skulle förklara för mig så jag kunde lära mig spela. På det halvåret jag tog lektioner hos han skulle det inte gått om jag bara hade försökt att lära mig läsa noter och spela efter noter, jag fick ju spela in hur han gjorde och kolla på den filmen och kolla hur han gjorde och försöka lära mig att hänga med och lyssna. Det hade inte gått på något annat sätt, inte i mitt fall i alla fall.
Du har verkligen gjort ett hästjobb när det gäller dina nya kunskaper i piano och orgel. Alfred berättar att det är svårt att se själv, men så kanske det är. Du har även mycket ny kunskap i teori från skolan.

Hur ser din drömtjänst ut när du är klar?
Det jag tycker är kul och det jag vill göra i min tjänst är ju att spela på alla förrättningar tex. Fina vigslar ock dop likväl som jobbiga begravningar att få finnas med vid jobbiga moment och försöka göra det mindre jobbigt och bidra med fin musik. Jag vill fortsätta med konfirmandarbetet eftersom jag tycker det är så fruktansvärt roligt att jobba med ungdomar och allt vad det innebär. Den första begravningen jag spelade på kan vara det värsta jag varit med om. De frågade mig om jag ville spela, ja absolut jag repade och så, men när jag väl kom dit vart det som en käftsmäll. De säger att jag inte behöver om jag inte vill och jag tänker, Jo det här ska jag klara av och det lärde mig att dom gångerna efter jag spelat på begravningar har jag liksom lärt mig att ta tag i den här känslan och kunna göra något bra av det så jag går in i en liten bubbla. Jag tror att det är även viktigt att ta åt sig känslan som är i rummet.

När jag bara får sitta ner och spela så tänker jag det här kan jag och de här skulle jag kunna göra massa massa år. Jag skulle vilja ha en ungdomskör just nu känns det kanske långt bort att jag skulle kunna leda en kör och jag är inte så haj på ämnet. Det kan jag tänka mig, en ungdomskör. Jag har ju väldigt mycket musik på sidan av. Jag är med i två band just nu så 70% kyrkomusiker och 30 % frilansande musiker de skulle vara superbra. Utbildningen är ju så otroligt bra, för har man en utbildning i ryggen finns det så mycket mer frihet sen. Man känner mer ett lugn.

Efter en och en halv timme pratar Alfred lika målmedvetet och jag frågar honom när det är dags för examen Han svarar, min examen är lite oklart jag siktar på våren 2023.

Jag ser fram emot att få gratulera Alfred den dagen då han tar sin kyrkomusikerexamen, den är han väl värd, jag kan se hans önskan och hans tydliga målmedvetenhet mot målet.