"Ave verum corpus..."

Det är tyst och stämningsfullt i det vi idag kallar Lidens gamla kyrka. Det är högmässa en vanlig söndag. Rökelsen slingrar sig upp mot valven och det enda som hörs är prästens röst bakom korskranket, det "staket" som skilde koret med altaret från församlingens del av kyrkan. "...accipite, et manducate ex hoc omnes. Hoc est enim corpus meum - tag och ät, detta är min kropp...".

När prästen sagt de orden, höjer han vördnadsfullt det välsignade brödet så att församlingen kan se det. 

Då höjer också två av Lidenborna, i förväg utsedda av prästen, dels den blosstake som idag sitter fastspikad på predikstolen och dels den ljusängel som bevarats i Lidens gamla kyrka än i våra dagar. I ena handen håller ängeln ett tänt ljus och i andra handen, som sitter löst - en liten klocka, som nu ringer för att tala om för lidenborna att nu händer det - Kristus är här, mitt ibland oss i brödets gestalt!

Ängeln är en del av den nattvardsfromhet som dominerade medeltiden. Inte många tog verkligen emot nattvarden under medeltiden. Inte förrän vid reformationen började den vanliga församlingen gå regelbundet till nattvardsbordet. Istället skulle Kristus i det välsignade brödet tillbes och äras. 

Säkert kände de medeltida Lidenborna en särskild glädje och stolthet över sin fina ljusängel och den vördnad de genom den kunde visa.