Helgonen i Lidens gamla kyrka

Ett helgon är ingen ”perfekt människa” som uttrycket kommit att användas – nej, helgonen är egentligen lika stora syndare som du och jag. Ett helgon är istället – med ärkebiskopen Nathan Söderbloms ord: ”en människa som med sitt liv visat att Kristus lever”.

Helgonen är våra förebedjare och förebilder. De finns i alla tider, på alla platser och i alla traditioner av kristet liv.

I Lidens gamla kyrka finns en mängd helgon avbildade. Här kan du läsa om de som fått egna skulpturer i kyrkan:

Maria, Herrens moder

Den kristna kyrkan har alltid vördat Maria, Jesus mamma, som den största och viktigaste av alla heliga kvinnor och män. Hon stod närmast sin Son och födde honom till världen och formades av närheten till honom.

Hon mötte ängeln vid bebådelsen, bar Kristus i sig, födde honom i Betlehem, var med då han utförde sitt första underverk, vandrade med honom, såg honom dö på korset och var med vid den första pingstens under.

Därför har Maria kommit att bli förebilden för ett kristet liv, av vad det är att leva nära Jesus. Martin Luther, reformatorn, utbrast: ”O Du saliga jungfru och Guds moder, vilken stor tröst har Gud inte visat oss i dig!”

Under medeltiden då bilden av Kristus, och kanske framförallt bilden av Gud Fader själv var av en sträng, dömande gestalt, blev bilden av den unga flickan med det lilla barnet i famnen en tröst och en glädje.

Om inte Maria kunde tala med sin Son om alla bekymmer vem kunde då göra det?

Otaliga är säkert de kvinnor i Liden som genom århundradena sett upp på bilden av Maria i sin kyrka och tänkt – ”Du vet hur vi har det! Du har också varit gravid, också sett ditt barn dö, levt ett liv som människa och kvinna…”

Det stora altarskåpet med Maria i centrum kan ha stått på kyrkans altare längst fram i öster under medeltiden. Kanske var kyrkan till och med helgad åt jungfru Maria. Pater Josephus som grundade Lidens kyrka var dominikanermunk, och dominikanerna har alltid hållit Maria i hög vördnad. Det var de som spred användadet av ”rosenkransen” – radbandet som hjälper kristna att meditera över händelser i Jesu och Marias liv.

I Lidens gamla kyrka har flera bilder av Maria funnits – främst det stora altarskåpet, men också en mindre bild från ett nu försvunnet altarskåp. Här förvarades också länge en romansk Madonnabild, som efter att ha varit stulen nu återbördats till sin rätta plats i Holms kyrka.

I Romarbrevets åttonde kapitel skriver Paulus om hur Gud väljer:

”Vi vet att Gud på alla sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt, har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.”

                 Gud kallar och gör rättfärdig. Det fick Maria uppleva, trots sin litenhet och sin ungdom. Hon fann nåd hos Gud. Och samma kallelse har gått ut till oss, Gud kommer också till oss. Marias uppgift kanske var unik, men kallelsen och orden ”du har funnit nåd hos Gud” riktas till oss alla. Och vi kan vila i att Gud fortfarande väljer enkla människor och utrustar dem. Som det står i ett av mina favoritbibelord som jag ständigt och jämt citerar, nämligen Johannes 15:16-17 ”Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra”.

Bön:
Gud, som är alltings ursprung,
vi tackar dig som utvalt Maria till mor åt världens frälsare.
Fyll oss med din nåd
så att vi, liksom hon,
säger ja till din heliga vilja.
Genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.

Den helige Martin

Den helige Martin föddes år 316 i Savaria (nu Szombathely) i nuvarande Ungern. Hans far var officer i det kejserliga kavalleriet. När Martin var 15 år blev han själv soldat.

Under flera år tjänade Martin kejsaren i den romerska armén. Men han hade tidigt, somliga säger redan i tioårsåldern, blivit en kristen. Han upplevde många gånger att hans kristna tro stod i konflikt med hans uppgifter som soldat och lämnade så småningom armén.

Enligt legenden skedde hans omvändelse då han mötte en frusen tiggare vid vägkanten och då tog sitt svärd och delade sin tjocka varma soldatmantel och gav tiggaren hälften. Senare samma natt hade Martin en dröm, en vision då han såg Kristus själv klädd i den halva manteln. Det är den händelsen som skildras på bilden i Lidens kyrka – Martin har tappat sitt svärd någon gång under seklerna, men vi ser att han tar ett tag om sin mantel med andra handen för att dela den.

Han blev en lärjunge till biskopen Hilarius av Poitiers i Frankrike, och grundade ett kloster i närheten av den staden, som är det äldsta kända klostret i västra Europa.

År 371 valdes Martin till biskop av staden Tours. Själv ville han dock inte bli biskop – och enligt legenden försökte han gömma sig i klostrets gåshus. Gässen kacklade dock så mycket att Martin blev upptäckt och kunde vigas till biskop. Det är därför man talar om ”Mårten gås” och att vi i södra Sverige äter gås på Martins festdag den 11 november.

Martin var en av de första icke-martyrerna som betraktades som helgon. Folket i Liden tycks under medeltiden ha varit särskilt förtjusta i honom då två bilder finns bevarade – dels den i gamla kyrkan och dels den på det medeltida kors som förvaras i nya kyrkan.

Martin av Tours kan tala till oss moderna människor på många sätt – dels kan vi säkert känna igen oss i hans brottning med sitt liv; vad är förenligt med min tro och inte? Dels kan kanske hans tvekan att ta på sig en stor och viktig ledarroll lära oss något om ödmjukhet. Sist ser vi i Martin en man som rördes av medlidande med de som saknar det vi äger i överflöd och ville hjälpa.

Hur lever jag mitt liv?

Bön:
Helige Gud,
som möter oss med ömhet
och är oss lika nära
som en mor som sköter om sitt barn,
ge också oss den helighet
som är barmhärtighet
för världen.
För Jesu Kristi skull.
Amen.

Den heliga Birgitta

Heliga Birgitta föddes omkring 1303 som Birgitta Birgersdotter, av Finsta. Hon hörde till en av de svenska medeltida stormansätterna såsom dotter till Birger Petersson, Upplands lagman.

Den äldsta traditionen om Birgittas födelse går tillbaka ända till 1400-talet och en krönika som byggde på material i klostret i Vadstena, skriven av Margareta Clausdotter, som var abbedissa där 1472-1486. Där sägs följande om Birgittas mor Ingeborg:

”Och man må veta, att hon och hennes värdige herre, de bodde i Uppland på en gård som kallas Finsta och ligger icke långt från Uppsala. Och där födde hon sin heliga dotter Sankta Birgitta och flera av sina barn, men nu vila hon och hennes ärade herre i Uppsala domkyrka i Sankta Katarinas kor.”

Redan som barn såg Birgitta visioner. En gång såg hon Jungfru Maria som satte en krona på hennes huvud. En annan gång såg hon framför sig hur Kristus pinades och dog på korset. Båda dessa teman, den innerliga Mariafromheten och meditationen över Kristi lidande, kom att prägla hela Birgittas liv.

När Birgitta var i tolvårsåldern dog hennes mor. Några år senare, vid omkring tretton års ålder, giftes hon mot sin vilja bort med den artonårige Ulf Gudmarsson. Hon ville säkert hellre leva som jungfru och lyckades också övertala sin make att de första åren leva i avhållsamhet, men därefter födde hon åtta barn. Makarna bodde under dessa år på Ulfåsa vid sjön Boren i Östergötland.

Birgittas fromhet kom på många sätt att prägla även maken Ulf. Bland annat företog makarna tillsammans pilgrimsfärder till Nidaros, då Birgitta kan ha passerat Liden. Kanske är det därför hennes bild finns i Lidens gamla kyrka?

De reste också till Santiago de Compostela. På vägen hem från Spanien, i den franska staden Arras, insjuknade Ulf. När läget var som svårast uppenbarade sig det franska nationalhelgonet Sankt Denis för Birgitta och lovade att maken inte ska dö.

Väl hemma bosatte sig Birgitta och Ulf vid Alvastra kloster, där Ulf dog år 1344 (eller eventuellt år 1346). Birgitta lät sin vigselring falla i Ulfs grav och fördelade sina egendomar till arvingarna och till fattiga för att själv leva enkelt i anslutning till klostret i Alvastra. Antalet uppenbarelser tilltog. Hon kände sig kallad att vara 'Kristi brud och språkrör'. Under denna tid fram till avresan till Rom mottog hon många uppenbarelser. I uppenbarelserna fick hon uppdrag av Gud, Kristus och Maria att föra ut budskap till såväl politiska som kyrkliga ledare. Men där finns också dialoger med helgon, döda personer m.fl.

Birgitta begav sig 1349 till Rom. Syftet var att delta i firandet av jubelåret 1350 och att få tillstånd av påven att grunda en ny klosterorden. Problemet var bara att påven sedan 1309 residerade i den franska staden Avignon samt att kyrkan förbjudit inrättandet av fler ordnar. Detta hindrade dock inte Birgitta som redan tidigare i en uppenbarelse fått veta att hon skulle få se påven och kejsaren mötas i Rom. En för tiden så osannolik händelse att den ledde till en del munterhet hos omgivningen.

I Rom fick hon först bo i ett palats nära basilikan San Lorenzo in Damaso. I Rom drog hon sig inte för att säga vad hon ansåg om det andliga förfallet där, något både kardinaler och vanligt folk fick erfara. Dessutom ägnade hon sin tid åt att skriva till påven i Avignon och kräva att han skulle flytta tillbaka. Sin vardag ägnade hon åt att gå runt i kyrkorna för att be vid helgonens gravar. Vid kyrkan San Lorenzo in Panisperna på Viminalen bad hon ofta förbipasserande om allmosor till de behövande. Hon gjorde också flera pilgrimsresor till bland annat Assisi, Farfa, Neapel och södra Italien.

År 1368 inträffade det osannolika. Påven Urban V återvände till Rom och den 21 oktober möttes han och kejsar Karl IV i staden. Birgitta kunde lämna sin ordensregel till påven som mottog den för granskning. Den 5 augusti 1370 blev den godkänd i en reviderad version som Birgitta troligen inte var särskilt nöjd med. Dessutom beslutade Urban V att återigen lämna Italien av säkerhetsskäl, något som Birgitta absolut inte kunde acceptera. Hon profeterade att han skulle drabbas av ett hårt slag från Gud och bli sjuk, och när Urban vistats i Avignon ett par månader dog han.

År 1371, vid sextioåtta års ålder, påbörjade hon en vallfärd till Heliga landet. Vägen gick via Neapel och Cypern. När hon återkom till Rom våren 1373 var hon försvagad av sjukdom, och den 23 juli avled hon i sin bostad vid nuvarande Piazza Farnese. På hennes egen befallning fördes hennes kvarlevor tillbaka till Sverige och Vadstena efter att ha begravts i kyrkan San Lorenzo in Panisperna. 1377 gav Birgittas själasörjare och vän biskopen Alfons av Jaén ut den första upplagan av hennes Himmelska uppenbarelser. 1378 skedde ett förnyat godkännande av hennes ordensregel och 1384 kunde klostret i Vadstena invigas.

Processen för att kanonisera Birgitta inleddes 1377 och avslutades 1391 med att Birgitta helgonförklarades av påven Bonifatius IX. År 1999 upphöjdes heliga Birgitta tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein till skyddshelgon för Europa.

Bön:
Helige Gud,
vi ber om ärlighet i vår tro
och rättrådighet i våra gärningar.
Hjälp oss att göra det goda vi vill
så att vår tro och din nåd speglas i våra liv.
Genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.