Den första kyrkan i Indal byggdes på 1480-talet under ledning av dominikanermunken pater Josephus. Med tiden ökade invånarantalet och kyrkan kunde inte längre rymma de människor som ville fira gudstjänst. På 1700-talet väcktes tanken på en ny kyrka i Indal. År 1760 hade planerna avancerat så långt, att man kunde skriva kontrakt med stiftsbyggmästaren Daniel Hagman. Sedan dröjde det inte länge förrän arbetet satte igång. Man började riva medeltidskyrkan och på dess plats byggde man upp en ny kyrka.
Arbetet gick med rekordfart, människor från socknens olika byar fick utföra dagsverken på kyrkobygget, och redan den 6 mars 1763 kunde kyrkan invigas av biskop Olof Kiörning.
Den nya kyrkan saknade torn, och hade tre takvalv invändigt. Huvudingången var på södra sidan av kyrkan.
Tydligen hade arbetet gått lite FÖR fort med att få den nya kyrkan klar. Inte långt efter invigningen kom den ena reparationen efter den andra. Kyrkans stenvalav rasade in och var tvugna att göras om.
Länge stod en klockstapel från 1600-talet vid den tornlösa kyrkan, men vid restaureringen av kyrkan 1847-1856 fick kyrkan det torn den har idag. Då byttes också de defekta valven i kyrkan mot det innertak vi kan se i kyrkan idag.
Kyrkan har ett bevarat rökelsekar från medeltiden, och dörren till sakristian är ett praktverk som skäntes av Jöns Nilsson och Margit Persdotter år 1755 till den gamla kyrkan och flyttades över till den nuvarande. I mitten finns en korskrönt glob och två lejon, upptil en sol med gudsnamnet på hebreiska - symbolen för Gud. Nedtill växter, som symboliserar livsfrukten. På tavlan står med röda bokstäver:
"Första Cröniceboken Kap 29 v 17
Jag wet, min Gud, att Du pröfwar hiertat
och enfaldighet är Dig täck."