Den kristna tron startade med Jesus Kristus, så som det står om honom i evangelierna. Evangelierna skrevs och spreds i den tidsepok vi kallar antiken. Under antiken fanns ett fackuttryck för en kung eller kejsares besök till en viss provins: adventus. De kristna tog över ordet för att berätta för världen om något som var oändligt större: Universums skapare har kommit för att besöka en av de planeter han har skapat.
Advent har blivit ett svenskt ord. Det betyder ankomst och besök, men också (eftersom den som ankommer är på plats) närvaro. Guds Son kommer till oss, och vi får ta emot honom som närvarande i våra hjärtan.
Bönen ”tillkomme ditt rike” är en adventsbön i Fader vår. Bakom ordet tillkomme finns ordet adventus. Vår bön i adventstiden är att Jesus Kristus ska komma med sitt rike till vår värld, till vår församling, till vårt hjärta.
Traditionellt i Kyrkan har adventstiden behandlat Jesu yttersta ankomst, den som ska ske i framtiden - då han ska ankomma för att döma levande och döda. Det temat har tonats ner på senare år, även i församlingarna. Julkommersen och julsångerna får inte ta allt fokus! Det är inte fel att förbereda julen (så länge Jesus får vara huvudperson...) men vi mår också bra av att påminna oss själva om den yttersta verkligheten: Att Jesus är konungen som håller hela historien i sin hand.
Lys morgonstjärna Gud har tänt,
o, kom till oss, kom, Guds advent,
förjaga mörkret tills vi ser
en värld där, Gud, din vilja sker.
Var glad, var glad! Immanuel
ger frihet åt
var bunden själ.
(SvPs 423:5)