Vi är ett gäng från Järfälla församling som åker över med Tallinnfärjan en fredag kväll för att besöka hjälpcentret och skriva om det arbete för utsatta människor som vänförsamlingen i Peeteli bedriver där. Det är kulingvarning på Östersjön som jag gör mitt bästa för att sova mig igenom.
Lördag förmiddag är det tomt på kontoret i Peeteli men i källaren gör några barn sitt bästa för att liva upp både sig själva och socialarbetaren, som har fullt sjå att avvärja hyss medan hon hittar på lekar. En pojke i förskoleåldern kommer farande och hugger mig skoningslöst med sitt lilla papperssvärd och är inte nöjd förrän jag med stor dramatik rasar ihop i en klagande hög på golvet och ber om nåd. Efter det är vi bästisar och han ger mig massor av tips på vad jag ska fotografera och ser noga till att jag verkligen tar ordentligt med bilder på varje motiv. Jag får till och med ta lite bilder inne i hans välstädade rum. Pojkarna bor nere i källaren. Flickorna och de små barnen bor på övervåningen, ovanför kontoret.
Vid halv två kommer Mati tillsammans med Marina, Anatoli och Regina med sina två små barn. Tre unga, välklädda unga vuxna som ser ut som vilka andra väluppfostrade, välintegrerade ungdomar som helst. Jag förstår senare att Mati har ägnat ansenligt med tid på att få till det här mötet. Han sitter med och skapar god stämning och hjälper till med all översättning från ryska, estniska och engelska. Det blir en lång intervjustund uppblandat med att Mati och ungdomarna utbyter nyheter om gemensamma vänner.
Anatoli har inte varit tillbaka på barnhemmet på flera år och återseendet är påtagligt emotionellt för både honom och Mati. Jag frågar hur de upplevde tiden på barnhemmet.
- Peeteli var himmelen. Kopli var helvetet, svarar Anatoli, som idag är 26 år och arbetar med fabriksstädning.
Han var fem år och sprang omkring och sniffade lim när Mati träffade honom första gången.
- Jag vill inte tänka på vad som hade hänt mig om jag inte fått hjälp, säger Regina, som drömmer om att fortsätta gymnasiestudierna efter andra barnet.
Hon bodde med sin familj i ett ruckel som saknade toalett och el. Peeteli församling hjälpte familjen till en bättre lägenhet och betalade hyran. Senare visar Mati mig ett foto på Reginas pappa som överlämnar en bunt sedlar till Mati. Den första gången som pappan kunde ge tillbaka till församlingen. Ett stort ögonblick.
- Min dröm är att bilda en stark familj. En familj med mycket kärlek och där ingen bråkar, säger Marina och vi behöver ta en paus när känslorna tar över.
Hon och sex andra barn bodde i ett kallt rum utan vuxna och de saknade ofta mat eftersom ingen vuxen försörjde dem. Hon flyttade till barnhemmet som 12-åring. Idag är hon 21 år och arbetar som utbildare på ett teknikföretag.
Mati har sparat foton och andra minnen från alla barn och familjer som församlingen hjälpt genom åren. Han kan allas historier och är mån om att värna deras integritet och värdighet. Han förklarar:
- För 20 år sedan bodde barn på gatan eller i verkliga slumområden. Idag är situationen delvis annorlunda. Det kan handla om ensamstående föräldrar vars lön inte räcker till, undermåliga bostäder, missbruksproblem, föräldrar som hamnat på sjukhus eller varit tvungna att åka utomlands för att hitta jobb och där barnen saknat anhöriga som kunnat ta hand om dem under tiden. Ibland har det räckt med att hjälpa till att hitta en bättre lägenhet eller att tillfälligt ta in barn som sedan har kunnat återvända hem. Många barn åker också med på läger som anordnas flera gånger om året och får på så sätt ett välbehövligt avbrott från livet i Tallinn.
Mati tar med mig till ett hyreshus med små lägenheter på 9-15 kvadrat som ligger längsmed långa korridorer. Vi hälsar på Ludmila, som hjälper sin dotter och hennes fyra barn. I trapphuset undrar två män vad vi gör där och Mati ber mig att gömma kameran. Han svarar på ryska och männen slappnar av när de hör att han kommer från Peeteli. Kyrkan har gott rykte i området. De önskar oss godkväll innan de på svajiga ben orienterar sig in i rätt korridor.
På söndagen fortsätter intervjuerna både före och efter gudstjänsten. Mati berättar om hur hans engagemang började. Efter Sovjetunionens fall startade Mati luckrativa, och inte helt lagliga, affärer. Pengar strömmade in och även om livet utåt sätt verkade fantastiskt kände sig Mati mer och mer deprimerad. Han var säker på att Gud aldrig skulle förlåta hans långa lista på synder och bestämde sig för att ta livet av sig.
En sista bön till Gud om förlåtelse för det oförlåtbara förvandlades till ett mirakel. En fysisk upplevelse av att ha blivit född på nytt och den euforiska känslan av att ha blivit förlåten. Han reste sig i förvissningen om att ha fått en andra chans i livet.
Men Matis planer på att fortsätta tjäna pengar och leva det goda livet fick inte gehör hos den högre makten. Gång på gång, berättar Mati, riktade Gud om hans steg och pekade envist mot de fattiga kvarteren i Tallinn.
- Det var frukansvärt. Jag förstod att Gud ville att jag skulle göra det här, men jag tyckte att det var hemskt att åka till Kopli och möta barnen. De stank och hade skabb och levde under vedervärdiga förhållanden. Men Gud envisades och till slut kunde jag bara be: Gud, om det är detta jag måste göra, hjälp mig då att älska de här barnen, för jag kan inte själv.
Ännu en gång, säger Mati, fick han bönesvar. Nästa gång han kom till Kopli var äckelkänslorna borta och han såg barnen le, skratta och stoja. Sedan den dagen har Mati ägnat sitt liv åt barnen och familjerna. Och att det är äkta kärlek och att den är besvarad går inte att ta miste på.
- Matiiiiii, ropar barnen och kastar sig om hans hals.
De vill att han lovar att de ska åka och äta hamburgare och klänger sig fast runt benen när han försöker ta sig loss. Han lirkar med dem, blir inte arg utan skrattar bara.
- Du förstår, säger han urskuldande till mig, de törstar efter uppmärksamhet. Det är allt de frågar efter egentligen. De behöver känna att de är sedda och omtyckta. De menar inget illa.
Det är kuling på Östersjön på väg tillbaka till Stockholm. Jag tuggar åksjuketuggummin och tittar på de höga vågorna som yr kring fartyget. Jag tänker på Regina, Anatoli och Marina. Hur omöjligt det är att se på utsidan vad en människa bär på insidan av erfarenheter och upplevelser. Och hur för givet jag, och säkert många andra, tar mina privilegier. Jag tänker på församlingen i Peeteli och det oförtröttliga arbete som de lägger ner, trots statliga trakasserier och en verksamhet som är helt beroende av gåvor från församlingen i Järfälla och andra donationer. Jag tänker på Mati Sinisaar, vilken förebild han är, som medmänniska och som kristen. Jag tänker på mig själv och på vad jag kan göra.
Jiang Millington, 4 december 2017