Alexander Hummerhielm - en överdådigt modig man
TEXT: Hans Göthlin FOTO: Wikipedia, Hans Göthlin
Publicerad i Församlingsbladet september/oktober 2018
Han stred i kriget mot Danmark och blev krigsfånge, han jagade snapphanar, han gick i täten i Karl XII:s fälttåg mot Ryssland. Kanske inte så konstigt att ALEXANDER HUMMERHIELM kallats för modig. Följ med på en tur i Vårdinge kyrka där Hans Göthlin visar dig det Hummerhielmska gravvalvet.
NÄR DU PASSERAR in genom vapenhuset i Vårdinge kyrka så passerar du över ett gravvalv som tillhör den friherrliga ätten nr 114 Hummerhielm. Enligt 1894-års inventeringslista så har valvet längden 3,9 m, bredd 2,1 m och höjd 1,8 m och innehåller fyra kistor. Gravkryptan byggdes 1687 av Alexander Hummerhielm från Molstaberg som avled 1723, 80 år gammal. Vid inventeringen kunde man bara läsa fragmentarisk text på två av kistorna: Friherrinnan ---hjelm och på den andra: Kapten. och Ridd. Hans Boije. född d.2 Okt 1725 Död---
MAN KAN VÄL ANTA att en av kistorna med oläslig text innehåller stoftet av Alexander Hummerhielm och den med texten Friherrinnan ---hjelm, hans hustru Catharina Hägerflycht som levde 1674 till 1736. Hans Boije torde vara Hans Georg Boije (af Gennäs) 1725–1791, som enligt uppgift är begravd i Vårdinge kyrka. Han var gift med Barbara Lillieström, 1737–1771, och det är inte otänkbart att det kan vara hon som vilar i den fjärde kistan. Det står i gamla skrifter att deras gravhäll är upprest mot väggen i vapenhuset, men jag har inte kunnat identifiera den.
INNE I KYRKAN, HÖGT UPP på norra korsarmens västvägg, hänger Alexander Hummerhielms huvudbaner, eller begravningsvapen som man brukar säga. Det är ommålat, kanske under 1800-talet, men texten i textkartuschen har gått förlorad. Sannolikt stod det en epitafietext där innan övermålningen. Han var son till soldaten, sedermera ryttmästaren Per Jonson Hummer, och tittar man noga
på huvudbaneret så ser man en liten hummer avbildad på mittenskölden.
Vem var då Alexander Hummerhielm? Någon dununge var han definitivt inte. Han föddes i Östergötland och 27 år gammal blev han ryttare vid Skånska kavalleriet. 1673, när han blivit furir vid Livgardet, ställde han till det för sig genom att i ett slagsmål med greve Torstensons dräng tillfoga denne så svåra skador att denne avled. Av den anledningen blev han tvungen att gå i landsflykt, men fick senare
nåd och kunde återvända till Sverige. År 1675 blev han löjtnant vid Bergsregementet och utmärkte sig i kriget mot Danmark, men blev dansk krigsfånge vid Landskronas kapitulation 1676. Han återkom dock året efter till Sverige igen och befordrades då till ryttmästare. Under detta krig gjorde han sig känd som en förslagen och stenhård snapphanejägare och han ledde bland annat
en straffexpedition till Matteröd där han lät bränna ned gårdar och avrätta bönder.
DET STÅR I HANS dagboksanteckningar: "- jag lätt bränna några Gårdar och lått skjuta neder några Snapphanar på Åsen". Men det där med några måste man ta med en nypa salt. Det finns uppgifter om att det var betydligt fler än några. Det var hårda tag som gällde. En infångad snapphane hade tur om han blev skjuten direkt. Ofta spetsades de på pålar och sattes upp som avskräckande exempel. En tillfångatagen svensk soldat kunde heller inte räkna med någon särskilt vänlig behandling, men det var det normala vid denna tid. År 1678 adlades Alexander Hummer som efter detta kallade sig Hummerhielm. 1701 blev han överste vid svensk-finska adelsfanan och sändes samma år in i Litauen under Karl XII:s fälttåg och höll med stor tapperhet de främsta positionerna, men blev 1702 överrumplad vid Dersunisjka och tillfångatogs. Där hölls han under svåra förhållanden fängslad i två år tills han utväxlades 1704, samma år som han blev generalmajor av kavalleriet. Året därpå blev han friherre.
UNDER POLSKA KRIGET deltog han i slagen vid Punitz 1705 och vid Fraustadt 1706 – en av de största segrarna i kriget. Där förde han befäl över vänstra flanken och efter att kavalleriet hade tvingats leda hästarna över en sjö med blankis satt de upp igen och slog fienden i grunden. Han var också med på fälttåget mot Ryssland men 1708 sade kroppen ifrån och han måste begära avsked och återvända till Sverige. Då var han 65 år. Sannolikt var han själv förvånad över att fortfarande ha livet i behåll efter allt han gått igenom och han hade nog under många år varit fullt inställd på att komma hem i en kista eftersom han hade låtit iordningställa sitt gravkor i kyrkan redan 1687. Man har sagt om honom att han var en utomordentlig militär begåvning, förslagen och överdådigt modig och det behövde han säkert vara för att klara sin hårda tjänst i den Karolinska armén. För visst var han en hård man, men han levde ett hårt liv i en hård tid. En så hård tid att vi har svårt att föreställa oss den.
FOTNOT: Artikelförfattaren reserverar sig för eventuella fel som kan finnas i de källor som artikeln bygger på.
