Med barnen i första rummet
Helfrid och hennes döttrar, Maj-Lis och Birgitta tröttnade på hur barnen behandlades på daghemmen under 1940-talet, så de startade ett helt eget barnpensionat. Villa Enebo i Järna tog emot barn under ett decennium.
Text: Linnéa Malmborg
Källor: Intervju som Mia Güettler gjorde med Maj-Lis 1995, Kalle Güettler, Riksarkivet.
Foto: Familjen Güettlers arkiv
Publicerad i Kyrkobladet nr 2 2021.
DE STÅR DÄR kisandes i solen runt en skrinda utanför ett brunt trähus mitt i Järna. Tiden är 1940-tal och kläderna är sommarfina och vita. Barnen på bilden nedan bor tillfälligt på Enebo barnpensionat som fanns i Järna under ett knappt decennium. Under en kortare tid kunde barn mellan två och åtta år vistas på barnpensionatet, då de av någon anledning behövde miljöombyte. Många är de barn som fått en tids respit i det stora huset. De fick möjlighet att andas lantluft under en period i livet då föräldrarna inte kunde ta hand om dem.
En vårdag vandrar jag på Överjärna kyrkogårds grusgångar. På en gravsten finner jag mina första spår efter Enebo. I graven vilar Helfrid (Hellan) och Sixten Magnusson, som drev barnpensionatet tillsammans med sina döttrar. Vilka var familjen Magnusson? Varför hade de ett barnpensionat i Järna? Hembygdsföreningen vet inte mer än att de fått förfrågningar från tidigare inackorderade barn om pensionatet verkligen har funnits.
Svaren får jag från Kalle Güettler, barnbarn till Magnussons, som kontaktat kyrkogårdsförvaltningen i ett gravrättsärende. Berättelsen kan börja:
VI RAMLAR IN i historien då den 17-åriga dottern Maj-Lis Magnusson 1938 åker med väninnan Rigmor från västgötska Moholm till Stockholm för att få erfarenhet av att arbeta med barn. En praktik på stora Karolinska Sjukhusets avdelning för barn med fysiska handikapp blir första anhalten. Sedan fortsätter arbetet på olika daghem runtom i staden. Men någonting gnager inom Maj-Lis. Sättet som de små barnen blir behandlade på gör henne upprörd. På ett daghem, där ett och tvååringarna sattes rakt upp och ned på golvet utan sysselsättning, står Maj-Lis bara ut ett par månader. Hon lämnar huvudstaden för att ta tjänst på ett daghem i Varberg och blir därefter barnflicka hos en familj i Gnesta.
Maj-Lis flyttar sedan till en herrgård i närheten av föräldrarnas hus i Moholm där hon tar hand om en tvåårig pojke. Mamman till pojken ser hur fint hon bemöter barnet och vill hjälpa henne vidare i karriären. Som första barnpsykoterapeut på Ericastiftelsen kan hon ge Maj-Lis en plats på en utbildning. Tillbaka i Stockholm får Maj-Lis husrum hos familjens vän, konstnären Jenny Nyström. Utbildningen ger henne en stabil grund att stå på.
Vid den här tiden har Hellan och Sixten flyttat till Järna där de köpt huset Enebo, som då låg precis i utkanten av det centrala samhället. Där på höjden, med milsvid utsikt över Enenejden, och gott om friska vindar, känner Maj-Lis och Hellan att det vore perfekt att driva ett barnpensionat. Dit skulle barn kunna komma under kortare perioder i livet och bli väl omhändertagna. Det var drömmen för dem båda. År 1947 tillstyrks ansökan om tillstånd hos Länsstyrelsen för att upprätta barnpensionat i Enebo. I trävillan på två plan kan Hellan, Maj-Lis och hennes syster Birgitta ta emot fem barn under vintern och åtta barn under sommaren. Medan Hellan tar hand om förskolebarnen tar Maj-Lis emot helinackorderingar och sover med dem i en sovsal. Arbetet pågår i stort sett dygnet runt och ledighet är det knappast tal om.
Till sin hjälp har de en utexaminerad barnsköterska, en städerska som tar hand om tvätt och städning, samt en kokerska. Läkare Högfeldt från Järna besöker hemmet varannan vecka och föreståndaren för Ericastiftelsens läkepedagogiska institut doktor Gösta Harding anlitas för rådgivning. Många av barnen har remitterats till Enebo från Ericastiftelsen. När de återvänder är de i allmänhet tryggare och mer harmoniska än vid ankomsten.
Enebo åtnjuter stort förtroende från behandlande barnpsykologer och föräldrar. Enligt papper från Riksarkivet förefaller Enebo vara en fin miljö för barnen att vistas i. Ur en rapport från 1948 går att läsa: ”Vid besökstillfället vårdades fyra barn på pensionatet. Dessa voro friska och föreföllo i alla avseenden välskötta. Ute i skogsdungen funnos klätterställning och gunga och på den soliga gårdsplanen fanns en stor sandlåda för småttingarna, där de även voro sysselsatta under besöket.”
Maj-Lis träffade snart Klas Güettler som hade gått på Ericastiftelsen året före henne. De gifte sig 1948, flyttade till Stockholm och fick året därpå sonen Kalle. 1952 föddes Anna och 1956 Arne. Tiden på Enebo var över för Maj-Lis, som därefter levde många år som hemmafru. När barnen blivit större fick hon tjänst som familjestödjare och därefter förskollärare fram till pensioneringen.
HELLAN FORTSATTE att driva Enebo barnpensionat fram till 1956 eller 1957, då hon och Sixten flyttade till en nybyggd lägenhet i Järna. Redan nästa år avled Sixten hastigt efter ett slaganfall och på pricken fyra månader senare fick Hellan en hjärnblödning. Ett halvårs fint pensionärsliv fick de, efter ett strävsamt liv med svackor och höjder. Maj-Lis och Hellans dröm om att skapa en plats där barn fick må väl och bli omhändertagna på ett tryggt och utvecklande sätt blev verklighet. Flera av deras ättlingar arbetar idag med barn på ett eller annat sätt. Maj-Lis son Kalle Güettler är barn- och ungdomsboksförfattare och före detta lärare. Hans äldsta dotter Sara är legitimerad psykoterapeut på Ericastiftelsen, efter att i många år ha arbetat som kurator. Dottern Mia är barnboksillustratör och dottern Malin är skådespelare och har spelat mycket barnteater. Kalles syster Anna har arbetat med barn hela sitt liv, de sista decennierna som grundskollärare, specialpedagog och rektor. Brodern Arne är snickare och arbetade i många år också som slöjdlärare i grundskolan.
– Jag tror att vår gemensamma fallenhet för att på olika sätt arbeta med barn i mångt och mycket är ett arv från Maj-Lis. Och för henne var vår barnkära mormor Helfrid en viktig förebild, säger Kalle.
Frågorna har fått många svar. Enebo barnpensionat fanns på riktigt och kom att bli en viktig plats för många. Minnen från den tiden lever kvar i generationer.
