Mary Krohn, saknad, inte glömd
En gravsten hittas inne i kyrkmuren under den senaste renoveringen. Mary Krohn *1920 †1931. Vem var Mary som dog så ung? Lars Elof, svärson till Marys bror, sätter ord på Marys historia.
Text: Lars Elof Husander, Järna och Linnéa Malmborg
Foto: Familjealbum
Publicerad i Kyrkobladet nr 3 2021
Jag – mary
”Jag heter Mary Viktoria Krohn och föddes 28 september 1920. Mitt tilltalsnamn är Mary. En ovanlig egenskap hos mig är att jag alltid, ända från födelsen, haft en vuxens mentala kapacitet. Detta gäller än i dag, trots att jag gick ur tiden vid tio års ålder. Därför kan jag observera och kommunicera fullt ut, oavsett punkt i tiden. Jag dog 1931 av sockersjuka, senare kallat diabetes. Det var svårt att ställa rätt diagnos på den tiden, då metoderna var bristfälliga, sjukdomarna många och behandligarna vedervärdiga.
”Så småningom började stora saker hända i Toronto, Kanada. Det blev Frederick Banting, en kirurg med erfarenhet av krigsskador, och den 21-årige medicinstudenten Charles Best som först nuddade målsnöret i jakten efter diabetesgåtans lösning.”
I Sverige utmynnade forskningen i ett Nobelpris 1923. Mycket illa att min läkare inte kände till insulinet! Detta gav ett sår i själen hos en av mina bröder som aldrig läkte helt.
Men hur såg det ut för en läkare på den tiden? Vi hade nyss kommit ur en av de värsta pandemierna någonsin (Spanska sjukan) och många var fortfarande sjuka i komplikationer. År 1920 dog vart tionde barn. Det måste ha varit oerhört frustrerande att inte kunna hjälpa till. Kanske situationen var så pressad och krävande att tid och ork inte räckte till att följa utvecklingen.
Mitt boende
Under hela mitt korta liv bodde jag tillsammans med mina föräldrar och mina sex syskon på ett småbruk som heter Bredsta i Järnas västra utkant. Markytan är 2,5 hektar bebyggt med ett bostadshus byggt 1913, och en ladugård. Min far köpte småbruket 1917 och i köpet ingick nyttjanderätt av en tvättbrygga vid Moraån samt en starrodling utefter Nykvarnsvägen. Något rinnande vatten fanns inte utan halades upp i en hink ur en grävd brunn en bit ifrån huset. Inget avlopp heller, slaskhink och grismatbytta gällde.
Min far
Min far arbetade i många år som rallarbas. Det innebar att leda och fördela arbetet för ett 10-tal medarbetare samt sköta bokföring och administration utöver det tunga kroppsarbetet med att bygga järnväg. Arbetet medförde att min far var borta långa perioder på avlägsna platser som Bohusbanan och Malmbanan. När min far var hemma skötte han de tyngsta delarna av jordbruksarbetet. Han tog också hand om skogen så noggrannt att det blev som en park. Det försörjde oss också med ved. Dessutom skötte han sjukkassan i Järna på äldre dar, före centraliseringen 1961. Det hanterade han på så sätt att han besökte de som ofta var sjukskrivna. De som var sjuka hjälpte han på olika sätt. Han uträttade t ex post- och bankärenden och ordnade så att de sjuka fick hem mat.
Min far var också ledamot i kyrkofullmäktige. När frågan om att installera värme i kyrkan kom upp ansåg min far att det var alldeles för dyrt. Därför föreslog han att man i stället skulle köpa varsin päls till de få tanter som gick i kyrkan!
Min mor
Min mor arbetade alltid. Sju barn fanns att ta hand om även om vi var bra på att hjälpa till. Och i ladugården fanns det en ko, en gris och några höns som alla skulle ha sitt. Dessutom fanns det flera stora trädgårdsland där vi odlade potatis, morötter och diverse grönsaker. Allt detta skötte hon ensam under långa perioder, utöver det vanliga hushållsarbetet. Och, i likhet med min far, klagade hon aldrig.
Idag lever mitt minne kvar hos generationer efter mig. Jag är inte glömd, även om minnet av mig under några år var höljt i dunkel.”
»För mig har Mary nu blivit väldigt konkret«
Lars Elof Husander svarar på frågan om hur det känns att Mary har kommit på tal igen:
”Alla berörda, kanske mest jag, har reagerat mycket positivt på att Mary fått uppmärksamhet. Hon har verkligen kommit in i medvetandet hos mig och hos dem jag pratat med. Stenen är triggern i denna osannolika men mycket positiva händelsekedja: Murarbetarna observerar att det är en gravsten, bryr sig, informerar kyrkogårdsförvaltningen som spårar upp mig, som bryr sig.
Detta är en renässans, i ordets fundamentala betydelse, för Mary som inte funnits i någons medvetande på mycket länge. Sannolikt inte sedan 1997 då min svärfar dog. För mig har hon blivit väldigt konkret. Men också – hon var glömd så länge. Ett stänk av sorg! Varför? Jo, därför att ända in på 60-talet fick man inte prata om sånt som var svårt, känsligt eller ansågs opassande i allmänhet. Detta medförde naturligtvis att ett minnes plats i medvetandet alltför snabbt tynade bort hos de berörda. Av samma skäl kommunicerades minnena bristfälligt till kommande generationer. Men nu har minnet kommit åter och det betyder mycket.”
