Nationalskaldens mor och far
Av: Linnéa Malmborg
Källa: Bellman, biografin av Carina Burman
Publicerad i Kyrkobladet nr 1 2022
PÅ VÅRDINGE KYRKOGÅRD vilar föräldrarna till vår nationalskald Carl Michael Bellman. Hur hamnade de där? Jo, 1764 flyttade den då 24-årige Bellman med far, mor och sex syskon till Visbohammars säteri i Vårdinge som hans far hade köpt. På grund av moderns sjukdom rekommenderades hela familjen att flytta från Stockholm ut på landet. Lantlivet tycktes ensamt för stadspojken men den goda maten uppskattades såtillvida att den omnämndes i hans tidiga strofer:
”Bror må tro, att här vankar färskt smör och grädda, rökta skinkor med gröna blad, brax och gädda. Rudor spritta kring vår tomt, polimeja, Håll caché, jag ljuger somt, pytiheja.”
SÅ KOMMER OLYCKAN i den stora familjen. 48 år gammal dör modern Catharina Hermonia i lungsot. En kvinna som varit välbärgad men som nu sett familjens ekonomi rasa samman. Hon begravdes i Vårdinge kyrka 17 mars 1765. Nio månader senare dog även fadern Johan Arndt Bellman, troligen av en längre tids
sjukdom. Föräldrarna dog fattiga och blev placerade i allmänna varvet för dem som saknade medel och därför saknar gravsten.
Bellman skrev gravdikten Tankar vid min hulda Moders grav där moderns liv gestaltas som en kamp. Dödsfallen påverkade Bellman djupt. I Bellman, biografin går att läsa: ”Märkligt nog har Bellmanforskningen varit påtagligt ointresserad av detta, trots att det måste ha varit upprivande också för en sjuttonhundratalsfamilj med dess större beredskap för döden.” Bellman flyttade efter dödsfallen till Stockholm och resten är, så att säga, historia.
Kom, Värld, bese i denna striden
en kväst hjältinna, hur hon ler.
Med tronens sköld och sitt baner
hon trotsat alla kval i tiden
Och varsam på sin bana stått,
förnöjd, som i den högsta lycka,
att kunna ge och hjärtat stycka
åt dem, som från dess hjärta gått.
Så sover hon då sött och stilla
sen hon ur tidens bojor gått
och druckit ur sitt sorgemått
uti vårt buller sorl och villa.
Nu nalkas hennes frihetsdag:
förlossningsklockan slår och klämtar
och Gud sitt verk så sakta hämtar,
i några tysta andedrag.
