Bibelsystrarna vid Elsa Borgs barnhem

Av: Linnéa Malmborg
Foto: Vårdinge hembygdsförening, Järna-Vårdinge pastorat
Publicerad i Kyrkobladet nr 4 2022.

Socialarbetare Elsa Borg, Vita bergens ängel, så kallades kvinnan som drev ett hem för kvinnor och barn i slummen på Södermalm strax innan förra sekelskiftet. När byggnaden i Vita bergen blev för trång kom Edesta ute i Vårdinge att bli
platsen för hennes gärning. För Elsa Borg var allt möjligt – med Guds kraft.

Systrarna vid Elsa Borgs hem – Lydia Jansson, Anna Karlsson, Ester Öberg, Emma Andersson – står det på en liten gravsten på Vårdinge kyrkogård. Vem var Elsa Borg och vad gjorde dessa kvinnor på hennes hem? Berättelsen om Elsa, Vita bergens ängel, fanns i arkiven.

Den första verkliga socialarbetaren har hon kallats, Elsa Dionysia Borg. Under Vita bergens magnoliaträd står, sedan 1971, en staty som föreställer henne med två små barn. Statyn visar henne som den modersgestalt hon var för unga kvinnor och barn, här på Södermalm, för över hundra år sedan. 1876 blev
den då femtioåriga Elsa Borg föreståndarinna för ett så kallat bibelkvinnohem, som senare utvidgades till ett skyddshem för ”fallna” kvinnor, missionshem och barnhem. Att hon skulle komma att bli en föregångare för det sociala arbetet i staden avgjordes genom ett möte på Nådhammars gods i Vårdinge.

Elsa Borg f 1826, växte upp utanför Västerås med modern Hedda Elisabeth Borg och fadern, kyrkoherde Denis Borg. Elsa blev moderslös när hon var sex år gammal, och fyra år senare sändes hon till en privat flickskola i Sala och därefter vidare till Stockholm för utbildning. Vid 16-års ålder blev hon guvernant till
sin halvsyster Jeanettes barn. Särskilt goda kunskaper hade Elsa inom det litterära området, vilket kom att betyda mycket när hon senare i livet bland annat gav ut tidningen Trons Hvila – Fridshälsning från Hvita Bergen.
När Elsa var 28 år fick hon en kallelse, mycket på grund av att hennes väninna blivit aktivt troende.

”Herren sände i min väg en ung flicka. Jag såg henne nästan dagligen. Guds frid vilade över hennes väsende, och hennes ansikte strålade av Guds glädje. Var gång jag såg henne, ropade det i mitt hjärta: Hon har vad du fåfängt söker! Detta
drev mig slutligen att söka sanningen i Guds ord.”

Ett par år senare flyttade Elsa till Småland för att jobba som lärarinna på en prostgård där hon mötte ”läsarna” (personer som betonar läsandet av Bibeln och annan kristen litteratur), vilka kom att betyda mycket för hennes andliga utveckling. Hon blev efter det något av en andlig vägledare för flickorna i
trakten. År 1859 blev Elsa föreståndarinna för en kristen skola i Gävle, där hon verkade i femton år. När hon lämnade sin lärartjänst på grund av sviktande hälsa tog hon sin tillflykt till godset Nådhammar i Vårdinge, dit hennes kollega flyttat efter giftermål. Där kunde Elsa finna en plats för avkoppling och rekreation, och
där kom hon även i kontakt med en krets kristna filantroper som tyckte att hon var perfekt för att starta ett missionsarbete i den då fattigaste stadsdelen i Stockholm, Södermalm. 1876 blev hon föreståndarinna för Bibelkvinnohemmet på Nya gatan 28 (nuvarande Skånegatan 104) i Vita bergen. Mitt i misären utbildade Elsa hjälparbetare och evangelister med inspiration från bibelkvinnoverksamheten i England där ”kvinnor av folket” arbetade i Londons slumkvarter. De kunde nå människor som den vanliga stadsmissionen och välgörenheten hade svårt att nå fram till. Den sociala hjälpverksamheten var omfattande och inte helt okomplicerad. Arbetet för bibelkvinnorna innebar hus och sjukbesök, fattigbjudningar, bönestunder och praktiskt arbete.
En hel del tid ägnade de åt att sy om och laga kläder som skänkts till hemmet för att sedan ges till behövande. Hembesöken var inte direkt muntra: ”En vän i Herren sände oss en dag bud att besöka en drinkares hem. Modern låg illa sjuk; barnen voro fulla af smuts och ohyra; fadern satt, öfverlastad alldeles overksam. Mat fanns icke;icke en stol; all upptänkligt var buret till krogen. De qvarlemnade husgeråden bestodo af en örlös kopp, en half tallrik och en träsked. Det blev till att bada barnen och koka gröt åt den sjuka. Först måste bibelkvinnan skaffa mjölk, därefter hugga ved. Nog behövdes praktiska färdigheter för att klara av att vara bibelkvinna.”

Svårast av allt arbete för bibelkvinnohemmet var härbärgerandet av hemlösa kvinnor som ofta var mentalt eller fysiskt sjuka, prostituerade, alkoholiserade och gravida. En närliggande gård köptes som ett skyddshem för kvinnor där kvinnor i bedrövligt skick kunde tas omhand och utbildas. ”Juveler i Frälsarens krona” kallade Elsa dem. Oftast sökte sig kvinnor dit själva, men ibland kom ansökningar från fångpredikanten på Norrmalms fängelse, från kurhuset eller från besiktningsbyrån (Mellan år 1847 och 1918 skrevs kvinnor som sålde sexuella tjänster in vid den så kallade Besiktningsbyrån. Det uttalade syftet
var att hindra spridningen av könssjukdomar). Vid sina hembesök fann Bibelkvinnorna ofta vanvårdade barn och ”mödrar, hvilkas behandling af sina
barn var verkligt hårresande.” Skrikande småbarn kunde tystas av sin moder med en sudd dränkt i brännvin. De större barnen skickades ofta ut i tiggeri. Behovet var stort och därför tillkom 1881 Vita bergens första barnhem där de äldre barnen skolundervisades och utbildades i hushållssysslor. ”En femårig flicka beskrev sitt hem: Far super, och mor super, och syster super, och bror super, men jag super inte en tår!”

Barnens bakgrund brukade i stora drag var densamma: Blott undantagsvis vet det lilla barnet av någon fader. Moderns historia är vanligtvis i korthet: sjunken till det lägsta trappsteget: dryckenskap och otuktigt lif.” Behovet av fler barnhem var stort, nästan varje dag fick man förfrågningar om nya platser. Vid julen 1890
blev Elsa erbjuden fritt husrum för ett av barnhemmen, med många halvvuxna flickor, på Edesta i Vårdinge, och 1894 flyttade ytterligare ett av barnhemmet dit. 1907 flyttades verksamheten till Alphyddan i Mölnbo.

Efter 25 år hade 382 elever utbildats vid bibelkvinnohemmet, 424 kvinnor hade varit intagna på skyddshemmet och 153 barn hade omhändertagits på barnhemmen. Elsa Borg avled 1909, och i slutet av sitt liv kunde hon konstatera att Södermalm genomgått stora förändringar. De sönderfallande stugorna och kala klipporna var borta och hade ersatts av ståtliga stenhus och parker. Kvar som minne av den hjälp hon gav till 1800-talset utsatta kvinnor och barn, står statyn av Elsa Borg.