Predikan av Catharina Segerbank, kyrkoherde, i samband med biskopsvisitation och söndagsgudstjänst med hopp 2022-09-25
När jag blundar och tänker tillbaka på min sommar kommer jag direkt att tänka på när vi stannade till i den tyska kuststaden Travemunde. Det var söndag och min man och jag bestämde oss för att delta i en söndagsgudstjänst på stranden.
Prästen berättade i sin predikan en historia som tydligen var en mycket känd legend i den lilla tyska staden.
Legenden berättar om en mycket fattig fiskare och hans fru. De bodde i ett enkelt hus som inte var mycket mer än ett skjul. En dag skulle mannen gå och fiska och då fick han syn på en jättestor fisk som han precis var i begrepp att fånga.
Fisken var annorlunda, den kunde tala och den sade till fiskaren:
–Nej, nej nej, fånga inte mig. Jag är egentligen ingen fisk. Jag är en förtrollad prins.
Fiskaren vände hem till sin hustru utan fisk. Hustrun blev arg och skällde på sin fiskargubbe. Hon sade:
–Men om nu den stora fisken Du talade med verkligen var en förtrollad prins varför i all sin dar passade Du inte på att önska Dig något? Gå genast tillbaka till fisken och önska Dig att vi får ett större hus så att vi slipper bo i det här skjulet.
Mannen gjorde precis som frun önskade och vips bodde de i ett bättre hus.
Fiskarfrun var trots allt inte nöjd. Hon krävde av sin man att han skulle gå tillbaka till fisken och önska ett slott.
Mannen gick tillbaka och sade till fisken:
–Min fru är inte nöjd. Vi önskar oss ett slott.
Fisken, som egentligen var en förtrollad prins, svarade:
–Gå tillbaka till Din fru och Du ska finna henne på trappan till Ert slott.
Sagt och gjort, så blev det, men frun var trots allt inte nöjd.
För tredje gången krävde hon att mannen skulle gå tillbaka till fisken och önska att fiskarparet skulle få ha det så bra som bara Gud har det.
–Jag kräver att få bo så som Gud bor, sade fiskarhustrun.
Mannen gjorde precis som hustrun önskade och när han kom tillbaka till sin fru, efter ett samtal med fisken, fann han henne i det gamla skjulet där paret en gång hade bott!
Prästen i Travemunde ville i sin predikan förkunna att vår Gud i kristen tro är en Gud som delar den fattiges villkor. Det var därför han en gång, för 2000 år sedan, lät sig födas i ett stall. Predikan handlade dessutom om att vi människor inte ska gapa efter för mycket. Vi ska vara glada och tacksamma för det vi faktiskt har!
Idag är det 15 söndagen efter Trefaldighet och Jesus möter oss med följande ord i Matteusevangeliet 11: 28-30:
”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.”
I sakristian här i Stefanskyrkan har vi den här lilla Kristusstatyetten. Den är en kopia av den staty som står i Köpenhamns domkyrka av Berthel Thorvaldsen. På sockeln, till den stora statyn, står orden orden ur Matteusevangeliet jag nyss läste.
Vår lilla statyett är skadad. Vår Kristus har tappat sin hand. Vi har inte brytt oss om att laga den. Den borttappade handen får vara en symbol och en påminnelse om att Du och jag ska vara Kristi händer på jorden.
År 1999 bestämde påven i Rom att det skulle finnas tre kvinnliga skyddshelgon i Europa. Då vår församling har gjort ett eget konfirmandmaterial som heter Pray for Europe så har vi tittat lite närmare på de tre helgonen.
Först har vi Den heliga Birgitta. Hon får i min predikan idag symboliseras av den här lilla träfiguren. Hon står med sina händer som om hon vore Sankta Lucia. Det är en symbol för att enhet, ekumenik och samarbete var viktigt för henne. Hon drevs av tanken att få slut på 100 årskriget mellan England och Frankrike. Hon kombinerade sin kärlek till Kristus med hjälpande kärlekshandlingar. Hon hade förstått, med hela sin person, vad som var det allra mest nödvändiga i livet.
Det andra skyddshelgonet påven Johannes Paulus II utsåg var Katarina av Siena. Hon var samtida med Den heliga Birgitta på 1300-talet. Hon får i min predikan symboliseras av en trädocka som står med utslagna armar. Hon levde i den italienska staden Siena. Pesten härjade. Utan munskydd och utan handskar gick hon ut i den lilla staden och hjälpte andra människor. Hon förstod med hela sin kropp och med hela sitt liv vad som var nödvändigt – att tjäna Kristus i ord och handling.
Det tredje helgonet är Edith Stein. Hon levde på 1900-talet. Hon var judinnan som hittade Sanningen och lät sig döpas. Hon får i min predikan symboliseras av en trädocka som håller en ballong i sin hand. På ballongen står det lilla, men viktiga ordet Hope – Hopp.
Hon verkade för en dialog mellan judar och kristna. Hon avrättades i Auschwitz. I lägret hjälpte hon de apatiska mammorna och hon flätade barnens hår och försökte göra dem lite mer hoppfulla och glada i en oerhört svår situation. Hon förstod vad som var viktigast i livet, nämligen att ha Kristus som förebild!
Alla de tre kvinnliga helgonen förstod att det var hos Kristus de kunde hämta kraft och inspiration. För dem var orden: ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor…” en verklighet.
Det är inte ofta vi får riktiga brev och fysisk post nuförtiden. I förra veckan fick jag ett tackkort med posten som ser ut så här! (Jag håller upp kortet). Det förställer små, fina, röda smultron som är uppträdda på ett grässtrå. När jag tittar på det kortet så tänker jag på Trefaldighetstiden, den tid på kyrkoåret som vi är inne i just nu. Idag är det den 15 söndagen efter Trefaldighet.
Hela sommaren får Du och jag ett gott litet smultron att smaka på i form av budskap som handlar om hur vi ska leva våra liv som kristna människor.
Idag är budskapet: Ett är nödvändigt!
Vi har i kristen tro en Gud som säger till oss:
”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor”
Det är en nåd att få ha en sådan Gud! Detta är sannerligen värt att fira med sång och festlig gudstjänst! Och vilken tur att vi, på en sådan dag, har såväl vår biskop som vår stiftsprost närvarande i vår Stefanskyrka!
Amen.
