Tröst kan se ut på olika sätt och nu tänker jag på vår psalmbok, denna skatt, som är en rik källa på text och musik. Där finns psalmer för alla möjliga tillfällen och behov både i kyrka och enskilt. Hela registret av känslor och tankar finns med, alltifrån djupaste sorg till högsta glädje och hopp.
Den äldsta psalmtexten i 1986 års psalmbok är psalmen nummer 112 »Världens Frälsare kom här« med text från runt år 380 av Ambrosius. Psalmboken är en ”levandebok” så till vida att vissa psalmer tas bort efter en tid och nya psalmer tillkommer. Det rör på sig med andra ord, inget är fastspikat för alltid.
En, av flera hundra psalmer, som jag tycker mycket om är psalmen 202 »Det blomster som i marken bor«.
Det blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma. Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må/i själens vinterdagar och låta tungsint tanke gå/och mana sommarns hagar att träda fram till sinnets stöd/i vinterns långa själanöd, att djupt i minnet skåda Gud/i evig sommarskrud.
Psalmtexten är skriven år 1973 av produktive författaren och poeten Harry Edmund Martinson och året efter, år 1974, fick han Nobelpriset i litteratur tillsammans med författaren Eyvind Johnson. Martinson föddes 1904 i Blekinge. Han skrev dramatik, essäer, lyrik och romaner. Harry Martinssons genombrott skedde med diktsamlingen Nomad (1931) och andra framstående verk är den självbiografiska romanen Nässlorna blomma, Vägen till Klockrike och rymdeposet Aniara. Han var ledamot av Svenska Akademin från år 1949 och dog 1978.
Musik till psalmen skrevs 1974 av dirigenten, universitetsläraren, pianisten, musikvetaren, kompositören, koreografen och organisten Erland von Koch, född 1910 i Stockholm och utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han dog 2009.
Jag tycker om den här psalmen för att den ger mig tröst. Just de orden: ”Det blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma” det ger mig hopp och tröst. För min del handlar det om en glädje och hoppfullhet som ligger djupt nere i jordens mörka mysterium och stilla ruva.
Livet är ett mysterium liksom Gud och det är gott. Tiden blir oväsentlig i den här psalmen, tolkar jag, samtidigt som våren och sommaren är årstider då det blommar. Det är en sådan rikedom av skönhet och mångfald i Skapelsen i form, doft och komposition i allt som blommor vittnar om på våren och sommaren. Det är som Martin Luther säger:
”Hela skapelsen är som den allra underbaraste bok eller Bibel, där Gud har beskrivit och målat sig själv.”
Men det finns också blomning och växt på andra plan inom oss och i vår gemenskap med Livets Gud, tänker jag. Det är ett mysterium när blomman tar sig fram genom den mörka fuktiga jorden och strävar mot ljuset. Vilket mirakel när växten/människan slår ut i blom och bryter sig fram ur mörka jorden och blir emottagen av ljuset. Glädjen och hoppet kommer underifrån. Och vi, du och jag, får öppna oss för det ljuset och hoppet. I ”mörkatider”, vinter och själslig nöd, får vi plocka fram bilder av allt som symboliskt ”Blommar i sommartider” och trösta oss med den tanken och känslan.
Trösten och hoppet kommer underifrån. I mörkret kan det ske förvandling som visar sig när det kommer upp till ytan. För mig ger psalmen tröst och hopp om att det kommer att bli bra och symboliskt blomma igen när den tiden är inne. ♣
Text: Annika Björnström, präst