Det diakonala uppdraget kännetecknas av:
Omsorg utan biavsikter, Att varken tro, kyrkotillhörighet, ras eller någon annan kategorisering av människor begränsar kyrkans diakonala uppdrag: Det är människan och hennes behov som är det centrala, och Att medvetenheten om ömsesidigheten är stark. Ingen är ensidigt och för alltid hjälpare. Att ge och ta emot är delar i relationen mellan människor.
Den diakonala kallelsen handlar om att: ta vara på det i den andres liv som är utlämnat åt mig. Samtidigt som vi lever i spänning. Mellan att vara ansvariga och självständiga individer är vi samtidigt oundvikligt beroende av varandra.
I det diakonala uppdragets kvalitet ligger bl.a. ömsesidighet. I rollen att vara den som bistår en annan måste alltid finnas en medvetenhet om att hjälpandet inte är ensidigt, ombytta roller kan bli verklighet.
