Vem är Monia?
Här berättar hon lite om sig själv.
”Du är inte klok, du är apselut inte klok”, säger Lisabeth till Madicken.
Orden står skrivna på min kaffemugg som jag fått i gåva och som påminner mig varje dag. Inte bara om att jag liksom Lisabeth säger ”apselut”, utan att jag som lite våghalsiga Madicken går dit Gud leder. Nu har Gud lett mig till Två Systrars församling.
Mitt namn är Monia och jag är ny diakon. Jag växte upp i Lönneberga med Emil som granne, eller ja nästan i alla fall. Tog vägen genom Hultsfred och Bråbygden för att till sist hamna i Oskarshamn. Under uppväxten deltog jag i allt som kyrkan erbjöd. Jag har nog alltid haft en ”hjälpar-längtan” och en ”fixar-ådra”. Efter gymnasiet ville jag åka till Afrika och bygga upp byar. Mamma sa att det finns så mycket du kan göra här hemma i Sverige. Då förstod jag inte vad hon menade, idag gör jag det. Nöden finns precis bredvid oss.
”Hjälpar-längtan” har gått som en röd tråd genom mitt arbetsliv med jobb som lärare på en Natur- och kulturskola och IM-programmet på gymnasiet till Psykiatrin med grön rehabilitering. Senast jobbade jag som diakon i Döderhults församling där den gröna diakonin fick stort utrymme att växa fram. Att använda Guds skapelse i en läkningsprocess för en människa är en ynnest. Det är som ett gym för själen.
På fritiden är jag hängiven min lilla pärla till hus i Oskarshamn. Huset är som mitt dockskåp som jag får leka med. Jag renoverar, planterar och kontemplerar. Jag kockar också en del och springer löpsteg runt Döderhultsdalen. Min stora och yviga familj med barn och barnbarn är ett nödvändigt livselixir för mig.
Som diakon och Herrens tjänarinna vill jag med utgångspunkt i mässan, vara hoppets redskap för enighet och frid i en polariserande värld. Det är i mässan vi blir Kristi kropp. Det är där vi rustas tillsammans. Sen kan vi gå ut och möta världen och livet på gatan utanför. Diakoni är inte en verksamhet. Det är en gren av vår gemensamma kropp som kan få en brusten själ att blomstra. Ett tillsammansarbete. Ett tänk. Ett varande. Att jobba med gröna toner ger förutsättning för Jesusmöten i ännu fler själavårdande miljöer och bottnar i uppdraget att vårda skapelse och människor både in mot församlingen och ut mot samhället. Vi behöver dela liv med varandra. På riktigt.
