När jag kom in i familjen Kihlström Quicks trevliga kök var det inte så länge sedan jag hade varit där. Drygt en månad tidigare döpte de sin son Knut i Mölltorps kyrka och innan dopet satt vi där och planerade. Nu kom jag tillbaka för att fråga lite mer om hur de upplevde dopet och vad de bär med sig. En möjlighet för både mig och dem att få reflektera en stund tillsammans.
För Martin och Elin var det självklart att döpa sina två barn. ”Det är tradition. Det känns inte som att det var något man valde”, säger Martin. ”Det hör till att man döps”, säger Elin, ”vi är väl lite gammalmodiga på så sätt att vi gärna har dop, och så var det med båda barnen, det var lika självklart med nummer två.”
Men hur var det då att döpa sitt andra barn? Ja, mycket blev förstås likadant, men några saker hade de med sig från första dopet. ”Med Knut visste vi vad som skulle fungera smidigt, då hade vi lärt oss”, säger Martin. ”På första dopet gjorde vi allt”, berättar Elin. ”Vi gjorde vi all mat och fika själva, vi stod och grillade kycklingfiléer och det var mycket att stå i. Så bjöd vi in all släkt, och vi är en stor släkt, och många vänner.” ”Det var så mycket runt omkring att man inte tänkte så mycket på själva ceremonin förrän man var där i kyrkan”, säger Martin. ”Jag var lite nervös för hur Alice skulle reagera. Skulle det bli en skrikig ceremoni? Det var mer att man förberedde sig praktiskt och hade med napp.”, säger Elin.
Vid båda dopen lånade familjen församlingshemmet för den efterföljande dopfesten. Vid bokningen fick de hemskickat en broschyr med information om telefonnummer, nycklar, möblering och städning. Det tyckte de var väldigt praktiskt och bra. Det funkade smidigt att hämta nyckel och vaktmästaren visade larmet. De uppskattade att det var ett stort kök och det var skönt att inte behöva ha dopfesten hemma.
Vad blev då annorlunda på det andra dopet? Ja, den här gången bjöd de bara släkten. De beställde smörgåstårtor, men bakade tårtan till kaffet själva. De bad en solist att sjunga på dopet och en släkting att filma, så att de skulle kunna se tillbaka på det.
När det gäller båda dopen berättar Elin och Martin: ”Dopet var en bra upplevelse. Det var precis lagom, inte för kort och inte för långt. Det var kul att barnen, deras kusiner och faddrar kunde hjälpa till med att göra saker och att läsa text om man ville det. Det var bra för då blev det inte enformigt med bara en som pratar hela tiden. Det är roligt när man känner att barnen får vara med.”
De säger också att det var viktigt att få ett personligt möte med prästen hemma innan, för då fick man ett ansikte på varandra, man gick igenom hela ceremonin tillsammans och kunde ställa sina frågor direkt. Det lugnade nerverna om man var lite nervös innan.
Vad är det då familjen Kihlström Quick särskilt minns från sitt andra dop? ”Det är det där man inte planerade innan, det som kom spontant”, säger Martin, ”som när Alice polerade huvudet på Knut med torkduken efter dopet.” ”När Alice dansade till musiken på första sången”, säger Elin, ”det var så charmigt. Och att Knut somnade så skönt mitt i kyrkan efter själva dopet, trots människorna runtomkring, pratet och musiken.”