Den 30 september 2018 döptes Gideon Hegart i Forsviks kyrka. ”Dopet är ju ett härligt tillfälle för ens barn”, säger hans pappa Josef. ”Folk är glada och härliga och man får träffa nära och kära, och alla tycker om ens lilla barn som man själv älskar över allt annat och han får stå i centrum, för livets skull.”
”Jag tycker det är roligt att Gideon döptes i Forsviks kyrka”, fortsätter Josef, ”för jag är döpt där”. ”Och vi gifte oss där”, säger Gideons mamma Ellinor. ”Dopet är ju en milstolpe i livet”, fortsätter hon, ”och när kyrkan är med på dem blir det ju mycket större, en tradition och en del av det religiösa kulturarvet.”
Den tanken speglades i hur de tänkte när de planerade dopet. De hade vatten från sjöarna och kanalen i Forsvik, där de bor, och det var viktigt vilka psalmer de hade, för det är den del av dopet där är alla kan vara med och delta. Gideon hade en gammal dopklänning som alla på Josefs mammas sida haft sedan slutet på 1920-talet.
De säger båda att de själva fått så mycket gott från kyrkan och genom dopet ger de Gideon möjligheten att själv få liknande erfarenheter. ”Det är bästa presenten man kan ge till sitt barn”, säger Ellinor. Om han kommer att välja kyrkan när han är äldre är helt upp till honom, men de vill själva vara aktiva i kyrkan för de vill ge honom möjligheten att vara med i den gemenskapen.
Ellinor berättar om vad hon upplevt i kyrkan, som hon vill ge vidare till Gideon: ”För mig har kyrkan varit den gemenskap när jag växte upp, som var den mest välkomnande och minst dömande. Där man kunde utvecklas på sitt eget sätt. Alla andra gemenskaper, som fotbollen och skolan, handlade om att tävla och prestera, någon var bäst och någon var sämst. Men i kyrkan handlade om att alla skulle ha kul och utvecklas som människor. Sedan var också kyrkan unik för där umgicks man inte bara med andra som var lika gamla. Kyrkan gav en möjlighet att lära känna andra, som de unga ledarna som gick på gymnasiet, och någon kyrktant som tyckte att det var jätteroligt. Kyrkan var platsen där man fick lära känna sig själv på ett annat sätt.”
Vi pratade tillsammans om den gudstro som Josef vill ge vidare till sitt barn och om doppresenterna som gavs med omtanke och mening bakom. De har gjort en liten dophörna i Gideons rum där hans dopljus, dopbevis och andra gåvor finns framme. I bokhyllan finns en bönbok och en godnatt-bok som de läser ur. På det sättet är dopet närvarande i Gideons liv även efteråt.
Familjen Hegart var med på kyrkans dopfest i januari där de fick ta emot Gideons dophjärta, som hängdes upp vid dopet. De tyckte att det var roligt att få träffa andra som döpt sina barn samma år och få möjlighet att sitta och prata tillsammans med dem vid maten. ”Vi var nyinflyttade, men vi kände igen några som var där och det ledde sedan till att vi började gå på babyrytmiken och började umgås”, säger Ellinor.
När jag frågar om hur de upplever kyrkans verksamhet säger Ellinor: ”Kyrkans barnaktiviteter har ju jättehög kvalité. Barnrytmiken i Kyrkans hus är så genomtänkt, man får se, höra, röra, det är rytm och sång och sedan fika på det. Det är ju samma med musiklekis i Undenäs, det är bus och stoj, sång och pyssel, frukost och gofika och härlig personal.” Josef säger: ”Nära marken vid kyrkkåtan kombinerar både kyrka och friluftsliv, det är ju den bästa aktiviteten man kan ge sitt barn. Friluftslivet är ett av de bästa sätten att få en relation till skapelsen och miljön.”
Ellinor säger: ”Det finns plats för alla, fler borde ge den en chans. På alla andra aktiviteter som jag provat har det varit grupperingar, men i kyrkan hejar man på alla och pratar med alla och det är den gemenskap jag vill ha.”