Amelie von Braun
Amelie Fredrika Dorothea föddes den 14 oktober 1811 på ett officersboställe i Brängenäs i Elfsborgs län. Hennes far var överstelöjtnant Christian von Braun och hennes mor hette Justina Katarina von Braun, hon var en köpmansdotter från Göteborg. Familjen von Braun härstammade från Tyskland men hade erhållit svensk adelstitel. En del källor hävdar att Amelie var det näst äldsta barnet av nio och att sju av barnen blev vuxna, men andra talar om att Amelie hade tre systrar och två bröder.
Det berättas att Amelie var ett klipskt barn, men familjen hade endast råd att utbilda sönerna. Detta gjorde att Amelie och hennes systrar fick sköta sin egen utbildning när de inte var upptagna med att sy, spinna eller väva. Det sägs att det var familjens husjungfru, Sophie Borg, som lärde Amelie att läsa. Amelie förblev ogift och bodde därför kvar hos sina föräldrar, som det var brukligt vid den tiden. Det sägs att Amelie tidigt fick en stark tro som senare under hennes liv kom att utvecklas till en slags kristen aktivism.
Efter att Christian von Braun avslutat sin militära bana fick han tjänst som postmästare i Visby och familjen flyttade till Gotland. När Amelie sedan var 32 år gammal fick fadern postmästartjänst i Karlshamn och familjen (som då bestod av Christian, hans hustru och tre döttrar) flyttade år 1843 till ett hus på Norra Fogdelyckegatan. Det berättas att huset hade en stor trädgård och att familjen levde ett klassiskt borgerligt liv där man umgicks mycket med stadens finare familjer.
Under 1800-talet var fattigdomen utspridd i Karlshamn och många människor led av alkoholmissbruk. Amelie såg till att ta reda på var de fattiga bodde och gick till deras hem på Möllebacken och nere i Näsviken. Väl hemma hos en familj bad hon att få lägga en ren duk på köksbordet och att få tända några ljus som hon hade med sig. Sedan berättade hon för familjen om Jesus som världens ljus och olyckliga människors frälsare. Vägen ur fattigdom var att leva som kristen, vilket var en vanlig tanke inom väckelserörelsen. Hon lärde barnen om hur viktig renhet var. Ofta lyssnade föräldrarna och när Amelie kom tillbaka för att hälsa på igen var det ofta städat hemma. Många gånger hade hon med sig små hantverksarbeten hem till familjerna som barnen fick arbeta med. Dessa såldes sedan för att mer material skulle kunna köpas in.
Det sägs att Amelie hade en förmåga att få människor att samlas runt henne, inte minst barnen. Sommartid samlades barn och många vuxna till söndagsskolan som Amelie ledde under cirka nio år (ungefär år 1848-1856) vid en skogskälla vid vägen till Markastugölen. Denna plats kallas fortfarande för Frökens källa. Detta blev en av landets första söndagsskolor. Resten av året samlades över 100 barn i stadens skolhus, eller i något av barnens hem. År 1853 var 250 barn inskrivna i söndagsskolan. Amelie lämnade sedan över ansvaret för söndagsskolan till Clara Ahnfelt och Pauline Westdahl.
Pauline Westdahl föreslog Amelie som föreståndare för Ersta diakonianstalt, men Amelie tackade nej eftersom hennes far behövde henne hemma.
Under den senare delen av Amelies liv höll hon bibelförklaringar vid en sten som kallas Frökens altare på Ekbacken utanför Asarums kyrka. Det berättas att många människor samlades när hon predikade och att predikningarna kunde vara i flera timmar. Hon gjorde också flera resor i Sverige, bland annat till Dalarna, för att predika. Detta var en stark brytning mot det annars väldigt manliga mönstret i 1800-talets väckelserörelse, Amelie var en av få kvinnliga offentliga andliga förkunnarna.
Amelie var en del av den (under 1800-talet) växande väckelserörelsen, och hon förespråkade en stark inomkyrklig väckelse. Det talas om att hon höll sig mitt emellan frikyrklighet och högkyrklighet och att hon var starkt emot de sekteristiska rörelser som hade börjat växa fram.
Amelie författade boken Christendomslifvet i vår tid som utgavs i bokform postumt år 1860. Hon skrev också De falska profeterna, jemte andra efterl. som utgavs år 1868. Dessutom skrev hon några artiklar i tidningen Wäktaren.
I slutet av februari, år 1859, var Amelie inbjuden till Asarums kyrka för att tala på kyrkbacken efter gudstjänsten. Dagen efter ska hon ha varit så illamående att hon inte kunde komma upp ur sängen. Till slut lyckades hon ta sig iväg till en andakt, men fick sedan feberfrossa igen. Amelie von Braun dog, 48 år gammal. Hennes sista ord ska ha varit Jag ser klart, klarare. Hon ligger begravd precis bredvid den gamla boden på Carl Gustafs kyrkogård, utmed Kungsgatan. Minnesvården är rest på 100årsfirandet av söndagsskolan år 1941. På den står det Barnens och de fattigas vän.
Material hämtat från:
Amelie von Braun – Wikipedia (Hämtat: 241016).
Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. Amelie Fredrika Dorotea von Braun av Elin Malmer. (Hämtad 241016).
Mormor.se Amelie Von Braun (Hämtad 241016).
Vår bygd i gången tid (s 40-42)
Anki Hansson
Frökens källa
Källans vatten användes till grönsaks- och blomsterodlingar vid Grisabacken. Det blev också dricksvatten åt djuren på Kaninbacken (bland annat kaniner, höns, ankor, brevduvor och andra smådjur). Det berättas att källan sinade under torra somrar. Framför källan fanns en dräneringsbrunn som förde vattnet ut i Näsviken.
Under mitten av 1940-talet höggs orden ”Frökens källa” in i bergväggen. Bakom källan finns en liten grotta.
Material hämtat från:
Frökens källa och mitt 40-tal, Lars Jonasson. Carlshamniana 2014.