Klockstapeln
En allmän uppfattning om klockringning är att den hör samman med den kristna tron. Men att ringa i klockor var inget specifikt för kristenheten. Ringning användes även i profana sammanhang ex i Rom så ringde man när vattnet var varmt i badhuset. Kyrkklockorna användes också för att varna om fara exempelvis brand eller fiender.
I Sverige började traditionen att gjuta klockor under högmedeltiden. Den äldst bevarade svenska kyrkklockan är från senare delen av 1100-talet.
Klockringning handlar om kommunikation. Förr talade klockorna om när elden i spisarna fick vara tänd och när den skulle släckas igen. När själaringningen ljöd stannade vardagslivet av, arbetet upphörde för en stund. Vem ringde man för, man eller kvinna, hög eller låg? Det sägs att endel hade förmågan att höra om klockorna ringde för en syndig själ eller en rättfärdig.
Karlshamns första klockstapel, vilken troligen var belägen nere i hamnen uppfördes på slutet av 1660-talet. Här fick man också sin första kyrkklocka. Tyvärr brändes klockstapeln ner 1678 och klockan förstördes. En ny klockstapel byggdes året efter, troligen på samma plats och kyrkklockan omgöts och installerades.
Kyrkan vid hamnen blev så småningom för trång och planer om att uppföra en ny påbörjades. Man bestämde att kyrkan skulle ha ett torn starkt nog att kunna bära två klockor.
När den nya kyrkan tagits i bruk konstaterades ganska snart att tornet inte kunde bära de tunga klockorna. Tyvärr blev konstruktionen för svag, tornet började svaja. De långa ringningarna fick utebli, så även inkomsten.
Efter rader av misslyckade försök, framkastas 1741 första gången ett förslag att uppföra en fristående klockstapel.
Sagt och gjort, 1760 påbörjades byggandet av en fristående klockstapel, men klockstapeln blev inte så långlivad. 1790 totalförstördes den av en brand. Klockorna föll till marken med ett dån som hördes över hela Karlshamn. När allt rensats upp påbörjades byggandet igen men denna gång av en klockstapel i sten. Dock räckte inte pengarna till att helt uppföra den utifrån originalritning.
Den klockstapel som vi ser idag stod klar 1792/1793.
I klockstapeln står två gamla Katafalker, den upphöjning som man placerade kistan på.
Där finns även tre olika stora ”bärredskap”. Med hjälp av dessa bar man kistan från hemmet till kyrkan. Det kunde vara en lång väg att gå. De är olika stora beroende på kistans storlek. ”Bärarmarna” är också olika långa, dels för att det kunde behövas flera som bar en tung kista men även för att den döde kunde ha en smitta ex under pest och koleratiden.
Ytterligare en våning upp finns de tre klockorna.
· Lillklockan med årtalet 1679, men omgjuten efter branden 1790, tillhörde den gamla träkyrkan.(vikt 650kg, diam.102cm)
· Mellanklockan 1706; med Carl XII:s monogram. (vikt 780kg, diam.109cm)
· Storklockan 1765, även den omgjuten 1790.
På storklockan står följande inskription:
”Jag om bönen Dig påminner bed med andagt till Din Gud”.
(vikt1130kg, diam.123cm)
Men, hur fick man klockorna att ljuda?
Den vanligaste bilden av klockringning är nog att ringaren står bredvid en klockstapel och med hjälp av ett rep får klockorna i svängning.
I Karlshamns nya klocktorn med sina tre klockor ringdes det inte med rep utan med ett taktfast trampande. Ringarna i klocktornet satte klockorna i rörelse genom att trampa på en bräda fäst i klockstolen. Det gällde att hålla takten mellan klockorna så att klockringningen fick en så fin klang som möjligt.
Detta sätt var ju inte bra för öronen, men gav benstyrka.
1836 arbetade sju ringare i församlingen. Stora klockan krävde tre, mellanklockan två och lilla klockan två. 1867 minskade antalet ringare till fyra. Två till stora klockan och en vardera till mellan och lilla klockan.
Ringaren hade också till uppgift att signaler och varna vid fara. Ex brand, fiender m.m.
Han fick också till uppgift att ringa ”våd och våd ur”. Det vill säga han meddelade när man fick elda i husens spisar och eldstäder.
Mellan 22.00-04.00 fick man inte ha öppen eld! Han skulle till en början signalera i en lur flera gånger varje timme så man visste att han inte somnat.
Här kan vi se hans ”säng”!
Det ringdes mest i samband med dödsfall och begravningar. Själaringningen var viktig. Man ansåg att klockringningen hade en magisk innebörd. Detta synsätt ändrades och själaringningen blev ett sätt att berätta att någon dött. I Karlshamn skedde detta på förmiddagen. Ju senar, längre ringning och även dyrare taxa desto finare folk.
Klockringningen gav inkomster till kyrkan. Det fanns flera alternativ att välja mellan. Det billigaste var en kvart med lilla klockan och det dyraste var tre kvart med alla tre klockorna.
Inkomster enligt den taxa som bestämts 1698:
För en själaringning under en kvarts timme bör i avgift lämnas 16 öre, medan en halvtimmes respektive tre kvarts ringning innebär dubbel respektive tredubbel taxa.
1924 ersattes klockstapelns fyra ringare av elektrisk motorer.
Först på 40-talet blev det en förbindelse mellan klockstapel och kyrka, så att man kunde sköta klockorna från kyrkan.
I nästan 230 år har det 36 meter höga klocktornet varit en del av Karlshamns stadsbild.
(Det finns 147 trappsteg i tornet)
Klocktornet har varit såväl landmärke som sjömärke. Man kan se ut till skärgården i söder och Asarum i norr.
Numera är det ändrat till lite humanare tider för morgon och kvällsringningarna.
· Morgon- och aftonringningen(8.00, 19.00) har sina rötter i förbud mot öppen eld annat än dagtid(lillklockan). Helgmålsringningen på lördagen kl. 18 rings i lilla klockan.
· Ringningen vid gudstjänster kallar till kyrkan.
Man ringer 1 gång/halvtimme; en timme före. (alla, i speciell ordning)
I mellanklockan en timme innan, en halvtimme innan i lilla klockan och vid gudstjänstens början ringer man två minuter i både stora och mellanklockan.
· Själaringning(11.00) vardagar 3 minuter när någon dött. Tidigare var det olika tid beroende på yrke.(stora klockan)
Ringningen som förr krävde sju ringare sköts idag per automatik och kan även styras manuellt från kyrkan och Församlingsgården.
Dagligen ljuder klockorna över Karlshamn, idag liksom generationer bakåt.