Text: Elin Eklöf, Illustration: Maria K-Back
S:t Lukas i Värmland har sina lokaler i ett vackert sekelskifteshus i Karlstad. Här arbetar sju legitimerade psykoterapeuter varav Birgitta Lidén är en.
Hit kommer människor som prövas av livet på något vis.
Det kan till exempel handla om förluster, arbetslöshet, separationer eller utmattning – eller bara en skavande rastlöshet, ett icke definierat lidande.
– Många av dem vi möter längtar efter att bli fria från något som inte syns, säger Birgitta.
Stressen gör oss tunnelseende
Ofta, fortsätter hon, står lidandet i vägen för att ens orka eller våga längta efter saker. När det är kris i livet är det svårt att önska något annat än att få må lite bättre. Därför kan det ta tid innan längtan får ta sin rättmätiga plats i samtalsrummen.
– Jag funderar på om stress är motsatsen till längtan. Stressen gör oss tunnelseende och hindrar oss från att se vad vi egentligen behöver och önskar oss. Det blir bara här och nu, i negativ bemärkelse.
En längtan som däremot snabbt brukar utkristallisera sig hos de som söker sig till mottagningen är den att bli sedd och lyssnad till. Ofta framkommer det redan tidigt i kontakten.
– Många säger att ”det är aldrig någon som har tid” och att det är avlastande bara att få prata med någon som verkligen lyssnar.
Där kan terapeuterna möta behovet direkt. Birgitta säger att i samtalen hos dem finns förutsättningar för ett äkta möte, där den som kommer får lov att vara både sårbar och stark.
Längtan framåt eller bakåt
I hennes samtalsrum är det inte bråttom, och med tiden är det inte ovanligt att de hon möter börjar röra sig bort från materiella värden till mer existentiella frågor.
– Trygghet är något som jag upplever att många längtar efter. En yttre eller inre trygghet, eller både och. Ofta verkar vi människor längta antingen framåt eller bakåt i tiden, men man ska nog se upp med att förväxla det med nostalgi – jag tror snarare det handlar om längtan efter det som är genuint, en önskan att få vara i kontakt med de vi är.
Även för egen del upplever Birgitta att hon sällan formulerar sig i termer av längtan, i alla fall inte spontant. Kanske kommer det naturligare för barn, funderar hon, och berättar om glädjen hon upplever när ett litet barnbarn säger ”jag längtar efter dig, farmor”.
– Kanske är det även så att tidsandan delvis har tagit ifrån oss vår förmåga att längta. I dag ska allt ske nu direkt. Det finns något värdefullt i själva längtan också.
Låta tiden ha sin gång
Birgitta funderar vidare kring det höga tempot i samhället och vikten av att värna de skeenden i livet där tiden måste få ha sin gång och utvecklingen inte går att forcera. Som exempel nämner hon graviditet och naturens skiftningar i takt med årstiderna.
– Det är fenomen där vi bara kan åka med. Det finns någonting friskt i att längta. Sett till mitt yrke så märker jag att när de jag möter har kommit så långt att man klarar av att formulera en längtan, att man vill någonstans och inte bara bort från det som gör ont, då signalerar det ofta en vändning. Då är vi tillbaka i hoppet, som kan existera sida vid sida med det mörka och svåra.