Längtan drev oss framåt, stenverktygen var inte bra nog; vi längtade efter något som var mer precist, vassare knivar, tunnare nålar, varmare grytor, enklare elddon. Längtan drev oss att tänka, planera, uppfinna och slutligen till att skapa.
Och nu sitter vi här, längtan är fortfarande en del av våra liv även om föremålen växlar. Längtan innebär aldrig total tillfredställelse, nej den betyder alltid strävan efter något vi inte har.
Ibland är längtan enkel, jag längtar efter en bulle och jag får en. Hurra. Ibland innebär den ett öppet och ärligt arbete; jag längtar efter bra betyg och kämpar efter dem, jag längtar efter starkare kropp och tränar varje dag. Längtan är tydlig och kopplad till mina handlingar.
Ibland är längtan förbjuden – kanske till och med för mig själv. Den är svår att komma i kontakt med, ännu svårare att avslöja.
Den är skilsmässa, att bryta med mina föräldrar, den är att bli nykter eller att säga upp mig. Den är omöjlig förändring eller en vag dröm. Då är längtan en hemlighet som river i mig utan att kunna förlösas eller så värker den som avundsjuka, en längtan efter något jag inte har men som jag ser att andra äger.
För att komma vidare behöver jag ta min längtan på allvar, sätta ord på den och leta efter de verktyg som kan hjälpa mig på vägen.
Vågar jag ännu inte tala med en annan människa om min dröm kan jag öva mig genom att sätta ord på den i bönen. Gud känner oss alla och vet vad vi behöver. Inför Gud kan vi visa oss och vår längtan precis som den är. Vi tas emot med kärlek och respekt.
Var är din längtan? Har du kontakt med den? Vart skulle den föra dig om du utforskar den?
Ann-Charlotte Uggla, präst i Nor-Segerstads församling