Text: Kristina Lindh, Bild: Dennis Wernersson
Köpstopp. Köttpaus. Sociala medier-fasta. Behovet att avstå märks långt utanför kyrkväggarna. Att ärkebiskopen, det är han som lägger ut uppdraget, låtit ett publikt namn som Tomas Andersson Wij skriva årets upplaga av Fasteboken är därför inte konstigt. En känd artist med kristna rötter – perfekt match i sammanhanget.
Kan man tycka. Om det inte vore för en detalj: Tomas Andersson Wij har redan försakat nog.
– Jag känner mig kluven inför fastan. Det beror på att jag avstod för mycket för tidigt.
Det är uppväxten han talar om, liksom sin egen personlighet. Kombinationen av en bitvis strikt frikyrklig miljö och en allvarligt lagd pojke.
– Som barn hade jag nära till skuld och kunde vara sträng mot mig själv. När det gäller fasta har jag snarast känt att jag behöver lättas lite grann från den bördan.
Konsekvensen av detta formulerar han redan i bokens inledning: ”Mat, dryck, flärd och utsvävningar. Arga mejl till rockrecensenter. Allt har jag unnat mig.”
När Tomas läste in sig på ämnet slogs han av fastans dubbelhet. Fasta handlar inte bara om att avstå. Minst lika mycket handlar den om att utsätta sig för verkligheten. En aspekt som allt för sällan berörs, menar han.
Bortglömd i vår kultur är också den utlevande och njutningsfulla sidan av fastan. I många andra religiösa traditioner finns den med som ett tydligt komplement.
Gud är inte plåstret, som boken heter, har blivit därefter. En skrift om balans och ambivalens.
– Fastan och festen hör ihop. De är poler som förutsätter och fördjupar varandra. Boken handlar mycket om jämvikt, om hur svårt det är att åstadkomma, kanske det svåraste i livet. Behärskning och extas, tanke och känsla – människan slits ständigt mellan ytterligheterna, menar Tomas.
Han har just fyllt 53. Uppväxten i sjuttiotalets kyrklighet är en av inspirationskällorna när han skriver om hur fastan uppmanar människan att möta verkligheten istället för att dra sig undan den.
– Jag kommer från en kyrka som jobbade med missbrukare. På helgerna åkte vi runt och träffade flyktingar från Chile. För mig har det kristna alltid varit väldigt socialt.
På 1990-talet var han med om att starta Allhelgonamässan på Södermalm. Den hämtade sin modell från tolvstegsrörelsen och blev snabbt en populär mötesform. Många människor som annars aldrig satte sin fot i kyrkan sökte sig dit.
– Framgången berodde inte minst på att mässan var så opräktig, det var inte den vanliga borgerliga kulturen utan någonting som växte underifrån. Dit kom människor som hade mött Gud efter att deras liv kraschat.
I boken skriver han om hur hans egen tro och gudsbild förändrats genom åren. Som liten tänkte han sig Gud som en fadersgestalt. Bilden ligger i linje med den kristna tanken om en personlig gud.
Tanken är bra, säger Tomas. På så sätt blir Gud konkret och nära.
Men idén om den personliga guden har för hans egen del också lett till problem.
– Det öppnade för mina projektioner. Om man tänker sig att Gud är mänsklig är det lätt att tänka att Gud reagerar precis som jag. Till exempel att Gud blir sårad därför att jag blir sårad. Man gör Gud för liten.
Gud reagerar inte som en människa. Och Gud behöver absolut inte skyddas från oss själva.
– Jag tror inte att Gud är beroende av att vi tror. Hela grejen att man ska bekänna sin tro, det ligger något nästan vidskepligt i det. För mig är Jesus en berättelse om någonting som finns inom människan. Han är en väg att gå snarare än någon vi ska bekänna oss till.
Precis som behovet att avstå märks både innanför och utanför kyrkan, kan man hitta ”nyfrälsta” i skilda sammanhang. I båda lägren hittar man människor som just hittat sin grej och brinner för att övertyga omvärlden om samma sak.
Tomas berättar om människor han mötte i barndomens kyrka. Några av dem hade gjort andliga upplevelser som delade in livet i ett före och ett efter, och som ledde till övertygelsen att livet från och med nu skulle ordna sig.
Inte sällan möttes de av bakslag.
– Ofta kom mörkret ikapp dem. Det är lätt att tro att ett magiskt trollslag ska fixa allting.
Utanför kyrkan kan det magiska trollspöet för att hitta det man längtar efter vara vinterbad. Eller periodisk fasta. Eller cross fit, runstrike eller mindfulness. 2025 är det inom kost och hälsa man hittar frälsningslärorna och idén att just de här riktlinjerna är lösningen på mina problem.
Suget efter regler är tidlöst, konstaterar Tomas.
– Jag tror det handlar om ett kontrollbehov som människan har. Vi har svårt att hantera frihet, därför söker vi hela tiden efter regelverk. I det religiösa eller i det sekulära.
Det är 27 år sen Tomas debuterade. I nästan tre decennier har han befunnit sig i ett slags rampljus. Flera låtar har blivit klassiker.
Redan sen starten 1998 har han längtat efter att åka ut på kyrkoturné. Skivbolaget tyckte att han kunde vänta tills han blev lite mer känd. Nu är det äntligen dags. Från mars och framåt kommer Tomas spela i kyrkor från norr till söder.