Text: Börge Nilsson/TEXTRA Bild: Jocke Lagercrantz
Hon behåller mössan på, Kristina Martis, fast hon är inne i den pampiga Domkyrkan i Karlstad. Och hon gör det inte av en slump.
– När jag var liten och var med mamma till kyrkan så var jag tvungen att ta av mig mössan. Nu har jag den på, säger hon lite trotsigt.
Det där lite gammeldags och uppsträckta med kyrkan och religionen vill hon markera avstånd till.
Kristinas mamma har i nästan hela sitt yrkesliv arbetat i kyrkan, först som församlingsvärdinna och sedan som diakoniassistent. Kristina var ofta med henne på jobbet, växte mer eller mindre upp i den miljön.
– Jag har klistrat Jesusbilder på kyrkans barntimmar, miniorerna och juniorerna och jag har praktiserat i kyrkan.
Men jag vill verkligen poängtera att det inte har gjort mig till en bättre människa.
Fredrik Haeffner, som är kyrkvärd, deltar också i gruppen. Han gillar upplägget att samtala om en given rubrik. Ett ämne han såg särskilt fram emot när han anmälde sig var ”Duger jag?”.
– Det var ganska känslosamt för mig, berättar han.
Tro aktuellt ämne
Denna vinter har detta att tro plötsligt blivit en eftertraktad möjlighet. Några dagar innan vi ses skrev Dagens Nyheters krönikör Hanna Hellquist en text om en tro som fattas henne.
Hon kommer, skrev hon, från en väldigt icke-religiös familj i Värmland och beskrev sig själv som ateist:
”Men att vilja tro är att vilja hoppas, och gud vad jag behöver det nu. Hopp.”
På teve hade många sett SVTs polisserie Tunna blå linjen där karaktären Sara har en tydlig tro som gång på gång krockar med polislivets vedervärdigheter, men som får blomma ut i det sista avsnittet.
David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, tvivlar på att SVT för några år sedan på samma sätt hade beskrivit gudstron som en helande kraft. Han ser en förklaring i att tron representerar just ett hopp. En annan förklaring är att många, precis som Hanna Hellquist, kommer ur sammanhang där statskyrkan varit osynlig och irrelevant; att den stått för överhet, patriarkat och klassamhälle, något som många känt ett starkt behov av att revoltera mot.
”Aldrig varit intresserad av kyrkan”
Tomas, till skillnad från Kristina och Fredrik, har inte behövt förhålla sig till religion på något särskilt sätt. Den bara fanns inte.
– Jag har aldrig varit intresserad av kyrkan. Aldrig! Jag konfirmerade mig, men bara för att få presenter och för att brorsan hade gjort det.
Steget till kyrkan var ändå inte så långt, visade det sig, om än lite kringelikrokigt.
Kristina la till den präst som hade vigt henne och Tomas som vän på Facebook.
När hon sen skrollade igenom sitt flöde dök Åsa Bergsten, med prästkrage och allt, upp i en liten reklamfilm för kyrkans nya samtalsgrupper. ”Hur har du det med Gud?” frågade hennes prästkollega Anna Bohlin på filmen.
– Oj, det är ju Åsa! minns Kristina att hon tänkte när hon delade filmen med Tomas.
En samtalsgrupp om Gud? Jo! De blev så nyfikna att de anmälde sig. Och nu ses vi i Domkyrkan.
”Gruppen passar som ett kugghjul”
Många i rummet har samma bakgrund som Tomas i synen på religion.
– Vi i gruppen är som kugghjul som kuggar in precis rätt, säger han.
Kontrasten är stor mot hur Tomas tidigare betraktat kristna.
– Det är bara dumma människor som tror på Gud. Den uppfattningen hade jag, men den har jag fått revidera å det grövsta.
Nu ser han Gud som en lite svårdefinierad kraft som han behöver.
– Det är svårt att sätta fingret på det, men det är en kraft större än jag själv som verkar i mitt liv och som gör att jag håller mig på banan.
Han uppfattar kraften som god, tolerant, kärleksfull och förlåtande.
Duger jag?
Fredrik som har en genuint kyrklig bakgrund – farfarsfarfarsfar J.C.F. Haeffner sammanställde musiken till 1819 års psalmbok och själv har han samlat psalmböcker och biblar i ett museum – reflekterar vidare runt frågan ”Duger jag?”. Under ett yrkesliv som läkare har han ställt sig den mer än en gång.
– Vår yrkesroll är: om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Det är ju inte alltid man lyckas. Då tänker man, har jag misslyckats nu? Har jag inte gjort allt jag kunde för den här patienten? Det går ju åt skogen ibland när man inte kan göra nånting.
– Det är en roll man vill duga i. Sen har jag varit utan relation i ganska många år. Då funderar man också på om man duger eller inte.
Just den här kvällen är de sju deltagare plus prästerna Åsa och Anna. Kyrknytt får vara med på en del av träffen. Den del där de berättar öppet om hur livet sett ut sedan sist de sågs, den vill de ha för sig själva.
Gemenskap med tillit
Det där funderade Fredrik en del på i början.
– Hur mycket kan jag berätta om mig själv? Vad är det för människor som sitter här?
Nu känner han förtroende.
– Jag tycker vi har utvecklat en gemenskap som är ganska unik. Och det är prästernas förtjänst, säger han.
På golvet ligger en stor frälsarkrans med pärlor i olika färger och former med ett ljus i mitten.
Tre gånger läser Åsa och Anna samma text ur Markusevangeliet om en kvinna som led av blödningar och blev hjälpt av Jesus. Deltagarna ska berätta vilka ord de lagt på minnet. ”Gå i frid” säger en, ”din tro har hjälpt dig” säger Fredrik.
– Tron har hjälpt mig så många gånger. Min fästmö dog 2020, hon som jag skapade museet tillsammans med. Det var naturligtvis en stor sorg.
Då är det gott att få hjälp.
– Man behöver en tro i vissa situationer, säger Fredrik.
På senare tid har han upplevt något annat.
– Jag har en ny relation trots att jag är gammal. Det är en lycka, helt fantastiskt, och verkligen något man kan tacka sin Gud för.