Text: Annika Lindqvist Foto: Joakim Lagercrantz
Vinterkvällen är mörk och bistert kall. Det finns inte mycket ljus i världen heller. Kriget mellan Israel och Hamas leder till ofattbart lidande, Ryssland har bedrivit sitt fullskaliga krig mot Ukraina i två år och i Sverige pågår allvarliga diskussioner om hur vi själva bör tänka.
– Vi uppmanas vara beredda på krig, men vi bör samtidigt vara beredda på fred, och fest. Att fira mässa är ett tillfälle till fest, säger prästen Åsa Bergsten innan hon bjuder in till nattvard i Domkyrkan.
Före mässan serverades borsjtj och traditionellt ukrainskt brytbröd i församlingshemmet.
”Man lär sig mycket om världen”
Coleen Heemskerk samtalar med Elisabeth Osbeck Anderson och Katrina Haster. De är båda med i Globala gruppen i Hammarö församling. I många år har de bakat bröd, gjort påskris, sålt choklad, teer, kryddor och andra rättvisemärkta fairtrade-produkter, och på andra sätt samlat in pengar till kyrkans biståndsarbete.
Gruppen träffas en gång i månaden för att planera sina aktiviteter.
– Man lär sig mycket om världen, och det känns bra att få hjälpa andra. Om vi allihop hjälps åt så gör det ju skillnad i slutänden, säger Katrina.
De har länge varit engagerade i fairtrade.
– Det är jätteviktigt. De som odlar och producerar ska ha rättvisa villkor och kunna låta barnen gå i skolan.
Dubbelt kring vapenexport
Att stötta utbildning, en klassisk väg till frihet, är okomplicerat. Krångligare blir det med inställningen till vapen och våld, när Ukraina desperat slåss för sin överlevnad.
– Frihet och krig. Det är totalkrock mellan de begreppen. Och det här med att Sverige ska skicka vapen... även om jag förstår att det är nödvändigt är det så dubbelt, säger Elisabeth, och lägger till:
– Jag tycker det är så fascinerande att människor i Ukraina verkar vara fantastiska på att leva sina liv. De sitter ute på caféer och livet verkar pågå ungefär som vanligt. Jag tror inte det skulle vara likadant i Sverige.
Coleen håller inte med.
– Det var så på Haiti efter den stora jordbävningen och överallt annars. Folk försöker få till en vardag, oavsett vad som händer runt omkring dem.
När hon sedan visar bilder från en resa till Ukraina som hon gjorde i höstas, är det inte de vanliga nyhetsbilderna med soldater och sönderbombade hus, det är bilder på kvinnor och barn där några befinner sig i Polen och några i västra Ukraina i tillfälliga boenden.
Utgår från flyktingarnas behov
Pengarna som Act Svenska kyrkan skickar till Ukraina går inte till vapen. De går bland annat till att bygga bombskydd som möjliggör aktiviteter för barn i säkra lokaler och att anställa en psykolog som behandlar barn med trauman. Men också till mer alldagliga saker.
– En av kvinnorna är fotograf, vår samarbetspartner fixade en kamera åt henne. Samarbetspartnern ordnade språkkurser för de vuxna och såg till att ett barn kunde fortsätta ta karatelektioner, ordnade ett läger där polska och ukrainska barn kunde träffas och såg till att barnen fick lära sig första hjälpen.
– Tillsammans med vår samarbetspartner på plats utvecklar vi verksamheten utifrån vad flyktingarna vill ha. Det är helt centralt att människor får vara delaktiga i beslut som påverkar deras liv.
Det är långtifrån alltid fallet med internationellt bistånd, som ibland utformas mer efter vad givaren vill ge än efter vad mottagaren behöver och har möjlighet att ta emot.
Omfattande pengakontroller
Coleen berättar också om omfattande kontroller för att säkerställa att de insamlade pengarna verkligen når fram.
Kyrkokollekt är en viktig inkomstkälla. En annan helt avgörande källa är försäljning och insamling, sådant som Elisabeth, Katrina och andra volontärer gör.
– Tack för det ni gör! Ni ska känna er stolta över att ni bidrar med så mycket, säger Coleen.
Efteråt sitter hon kvar och pratar en stund, om den starka stridsvilja hon mötte, och övertygelsen att Ukraina måste vinna.
– De sa: ”Vi gör det för demokrati och frihet, vi gör det för er också.”
– Men samtidigt berättade en kvinna om sin son som ville avbryta sina universitetsstudier för att bli soldat. Fast försvarsmakten tog inte emot honom utan ville att han skulle fortsätta plugga, ”för vi måste ha utbildade människor som kan bygga upp landet igen när det blir fred.”