Den gångna hösten gav oss en enorm skörd av äpplen. Äppelträden har varit helt dignande med frukt av olika sorter, färger och storlekar. Nästan alla ägare av äppelträd har delat ut frukt till grannar, vänner och arbetskamrater. Hur det än har plockats och krattats så har det blivit äpplen kvar på marken bland gräset, maskarna och löven.
Att vara människa kan ibland kännas som att vara ett äpple som fallit ner till marken. Jag har tappat kraften och orken och känner mig både skruttig och värdelös. Många av oss har gjort denna tuffa erfarenhet av att vara kraftlös och utslagen. När det blir för mycket under lång tid i våra liv så säger kroppen och själen ifrån. Då är vi inte längre kapten på vårt livs båtfärd. Bidragande orsaker kan vara självpåtagna krav, gränslöshet, brist på återhämtning och att låta sig duperas av framgångsrus och dagdrömmeri.
Det finns förstås inga enkla lösningar eftersom varje människa och situation är unik. När det är som värst går det inte att tro att det vänder men för de allra flesta finns en väg framåt. Så var det också för Jesus som drabbades av den totala utmattningen och uppgivenheten på korset. När mörkret var som mörkast kom vändningen och fröet började gro på nytt.
Urkraften från Gud lyfte Jesus och åstadkom förnyat liv, hopp och mod. Samma urkraft bär också oss när vi är i botten och tappat modet. Gud bär oss liksom vi kan bära varandra. Tillsammans är vi starka. Det handlar om att öppna upp, be om hjälp och att kunna ta emot.
Kyrkans månghundraåriga själavårdstradition genom samtal med diakon eller präst rekommenderas å det varmaste. I delandet och samtalet kan mitt livs trötta och röriga pusselbitar falla på plats och skapa en helhet som bär framöver.
