O Betlehem, du lilla stad
En text av Maria Rydberg utifrån hennes resa till Israel tidigare i höstas.
Bussresan mellan Jerusalem och Betlehem tar inte lång tid. Väl framme kan jag se den höga mur som skiljer Västbanken, som är en del av Palestina, från Israel. Den ringlar sig bort i horisonten och jag kan se taggtråd och utsiktstorn.
Jag och gruppen jag reser med tar oss utan några som helst problem igenom check-pointen och hoppar igen på bussen som tar oss fram till Födelsekyrkan.
Annat är det för de palestinier som arbetar på den israeliska sidan. För att hinna till jobbet i tid behöver de ofta stiga upp mycket tidigt, kanske så tidigt som kl. tre, fyra på morgon då det är en mödosam process att ta sig igenom check-pointens alla kontroller. OM man nu tar sig igenom alls.
Ibland har det hänt att folk försökt smyga igenom ändå. Detta innebär en stor risk. Du kan bli skjuten eller misshandlad. Men kommer du inte i tid till jobbet, kan du mista det och därmed din lön. Så jag förstår ju varför människor försöker.
Så är vi då framme vid födelsekyrkan som byggts på den plats som traditionen utpekas som Jesus födelseplats. När jag växte upp fick jag lära mig att Jesus föddes i ett stall, men många hävdar att det i stället var den grotta som kyrkan är byggd uppå. Det känns både stort och högtidligt att få komma hit. Kyrkan uppfördes redan på 300-talet av Konstantin och är i bruk än idag. Själva platsen betraktas som helig av både kristna och muslimer och många vallfärdar hit. Sedan 2012 finns födelsekyrkan med på Unescos världsarvslista.
Utanför kyrkan är det ett folkmyller. Kristna från hela världen och deras guider trängs på den lilla piazzan framför den mycket lilla ingången. Vi får böja oss ner för att ta oss in. Porten är så liten, för att man ville förhindra galopperande hästar att springa in i kyrkan. Väl inne glittrar det av guld och mosaiker. 2019 stod kyrkan färdigrestaurerad och man hade då fått fram mosaiker från 1100-talet, glittrande guld och glas som under århundraden varit täckta av gips och sot.
Vår guide visar oss runt i alla delar av kyrkan som är full av kryptor och gångar. Det är folk överallt och man får trängas i de trånga trapporna. Många är de kristna som vistats här. I ett hörn av kyrkan leder en trappa ner till den krypta där den exakta platsen för krubban är. Kön ringlar lång. En stor grupp med kopter står i vita skrudar med något som liknar turkosa mässhakar ovanpå och kungakronor i tyg på huvudet. Jag tänker att kläderna nog har en koppling till en av de tre vise männen som ju sades vara av afrikansk härkomst.
Vår guide tar oss vidare ut ur kyrkan och genom trånga gränder in i en liten snickeriverkstad där man tillverkar olika saker av olivträ. Krubbor, kors, Mariafiguriner med Jesus i famnen. Jag kommer så klart att tänka på Jesus. Var det så här han satt och snidade i Josefs snickeriverkstad, då för 2000 år sedan?
Platsen är så mättad av historien att jag fylls av en sällsam känsla. Och samtidigt som denna plats är en sådan viktig symbol för många kristna, är den hem för flera tusen palestinier. Platsen ligger dessutom inklämd mitt i det judiska landet Israel. En inte helt okomplicerad kombination.
Efter kyrkobesöket går vi runt i staden Betlehem och dess trånga gränder där det står försäljare i varje hörn. Staden är mycket smutsig och sliten och det märks att det måste vara oerhört svårt att kunna importera både byggmateriel och andra varor, för många hus har provisoriska lagningar och på marknaden säljs begagnade varor som är i mycket dåligt skick. Sådant som får gå till tippen här hemma i Sverige.
I ett hörn ser jag en bur med levande duvor. Denna fredssymbol… Ska de användas som brevduvor eller kanske som mat? Det får jag aldrig reda på.
Det börjar dra ihop sig till lunch och vi snirklar oss fram till ett Birgitta-kloster som ligger mitt i Betlehem. Där inne är det som en liten oas och vi serveras en härlig och riklig lunch av Birgittasystrarna med sina nunnedok med de karakteristiska kronorna på som man ju så väl känner igen.
Känns speciellt att tänka på att småländska Birgitta startade en klosterorden som lever kvar än i dag. I Betlehem. Med nu levande systrar som serverar oss lunch. Historien och komplexiteten på denna plats gör sig återigen påmind.
Efter ytterligare en tur i Betlehems gränder kliver vi på bussen som tar oss till staden Beit Jala – en kristen palestinsk stad - som mer eller mindre vuxit ihop med Betlehem. Där blir vi bjudna på middag av Lubna. Livet för de kristna palestinierna är mycket svårt. De muslimska palestinierna arbetar med stor iver för att de kristna ska flytta, samtidigt som Israel ser på dem som palestinier med allt vad det innebär. Jag tänker att man i det närmaste kan betrakta de kristna palestinierna som förföljda. Lubna berättar för oss i gruppen om sitt liv och jag känner tårarna leta sig fram. Att leva som kristen i Palestina är sannerligen ingen dans på rosor. Ibland har det hänt att Israel har stängt av vattnet så att man varken kan spola i toaletten, diska, tvätta sig eller sina kläder. Vi bjuds på vin och läsk. Men vattnet förstår jag är en hårdvaluta, så det får drickas sparsamt.
Full av intryck hoppar vi så på bussen som ska ta oss tillbaka till Jerusalem. Återigen går det som en dans genom check-pointen. Det går som tur är bra även för vår mycket trevlige chaufför (som råkar vara muslim) eftersom bussen har en israelisk registreringsskylt, vilket är mycket viktigt för att kunna ta sig mellan de två olika platserna.
Kvällen är sen när vi återkommer till våra hotell. Innan jag somnar tänker jag på alla människor, religioner och viljor som finns i denna smältdegel till plats. Freden som ändå finns, är oerhört skör. En sekund bort kan det hända något som gör att detta sköra rubbas och människor får sätta livet till. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att det ändå är lugnare än vad det skulle kunna varit. Kanske är jag naiv och känner inte hela sanningen, men visst är det otroligt att det inte händer mer här på denna plats som är så viktigt för de tre abrahamitiska religionerna? Jag vill hoppas och tro att det beror på att vi människor ändå önskar upprätthålla någon slags fred mellan oss. Att vi i alla fall är fler som vill det än som inte vill.
Maria Rydberg, församlingsvärd i Domkyrkans församlingshus