I en soffa i församlingshemmet Arken pratar barn och pedagoger. Det är samling på Kyrkis, Hammarö församlings verksamhet för barn i lågstadieålder.
– Varför gör man ibland dumma saker, fast man inte vill? frågar pedagog Ulrika Jonnerberg.
Hon använder frågekort som barnen får dra och sedan fundera kring gemensamt. Svaren kommer blixtsnabbt och blir till ett flödande samtal i gruppen.
– Jag tror att man kanske blir arg och inte riktigt tänker efter.
– Min lillebror bet mig en gång, bet så att jag fick ett bitmärke.
– Ja, när man är liten kanske orden inte räcker till, och då gör man saker man inte borde eller egentligen inte vill göra, svarar Marie. Det finns ju ett ord, som börjar på F, som ibland kanske kan kännas svårt att säga, men som är väldigt bra.
– Förlåt, ropar barnen i kör.
”Frågan som är viktigast”
Församlingspedagog Marie Busk tycker att den vuxne inte alltid behöver känna att den ska ha svar. Oftast är det frågan som är viktigast, att finnas där och lyssna på barnet som själv kan formulera sina tankar och komma fram till egna svar.
– Det är viktigt att vi som vuxna är lyhörda, låter barnen prata till punkt och bekräftar dem i deras funderingar. Man kan bolla tillbaka frågan, ”hur tänker du själv?” och på så sätt fånga upp barnets tankar och känslor, säger Marie.
”Skapa vanor där tid för samtal finns”
I församlingens verksamhet är samtalen systematiserade. Genom rutiner och genomtänkta upplägg skapas en trygg plats där barnen vet att ingen tanke är dum eller fråga konstig. I Kyrkis använder pedagogerna samlingar med frågekort, pyssel och fika.
I en vardag hemma kan man hitta samma trygghet och tid för reflektion vid middagsbordet eller innan läggning. Målet är det samma – att hinna stanna upp och lyssna när barn formulerar svåra frågor.
– Jag vet, som förälder har man kanske inte alltid tid eller tålamod att lyssna. Men om det inte hinns för att maten måste lagas kan man kanske försöka ta upp tråden igen när man sitter i bilen på väg till träningen. Skapa vanor där tid för samtal finns, då är det också lättare att hitta de där stunderna, säger Marie.
Anpassar utifrån ålder och behov
Marie beskriver att barns andlighet, deras existentiella frågor, tar sig olika uttryck genom uppväxten. När barn är små är frågorna direkta, konkreta och sprungna ur en nyfikenhet på omvärlden. I mellanstadieåldern börjar många snarare vända sig inåt och fundera på vem de själva är och vad de tror. Här är det generellt viktigare att ge plats för eftertanke snarare än att föra samtal. I högstadiet börjar tonåringarna ofta att testa sin verklighetsbild mot andras.
– I kyrkans värld anpassar vi verksamheten efter barnens olika faser, eftersom barns andlighet ser olika ut i olika åldrar. Man kan lyssna in och försöka se vilket behov barnet har just nu, säger Marie.
– Ett äldre barn kanske behöver mer luft och vill vara ifred, då får man respektera det också. I kyrkan jobbar vi med meditation och andakter i den åldern, hemma kanske det handlar om att tonåringen måste få stänga in sig och samtidigt veta att vuxna finns där för att lyssna när det behovet sen slår till.
”Man kan tro, eller inte”
I Kyrkis-gruppen är samlingen på väg att avslutas. Ett sista kort dras innan det är dags för fika.
– Kan man veta om Gud finns? läser Marie.
– Ja och nej. Man kan tro, eller inte.
– Jag tror på Gud!
– Jag vet inte riktigt ... Jag tror ju på Gud, men jag tror på tomten och påskharen också.
– Känns det bra att tro på något? frågar Marie.
– Ja, jag tror det.
