Möten med mening

Pjäsen blev hans liv: ”Föll inte pladask”

Det var inte kärlek vid första ögonkastet när Olof Wretling såg Värmlänningarna, föreställningen som spelats årligen i Ransäter sedan 1953. Han kunde förstå att han tog del av något annorlunda men inte riktigt hur stort det var. Med tiden växte pjäsen för honom, och i dag är den en viktig del av hans liv.

– Jag föll inte pladask, det kan jag inte säga. Jag tyckte det var udda och märkligt att spela samma pjäs på samma plats med samma skådespelare och samma roller år efter år. Men se på mig nu, det har blivit en del av mitt liv, säger Olof.
Han har precis avslutat sin elfte sommar med folklustspelet i Ransäter.
– Det är en evig berättelse med många existentiella lager. Det handlar om tro, hopp och kärlek. Som regissör försöker jag att varje år hitta ett nytt fokus.
Just det som Olof först upplevde som udda och märkligt har blivit det som verkligen har talat till honom genom åren. Det som gör att han fortsatt arbeta med texten och hittat nya infallsvinklar.
– Jag har gjort ganska stora förändringar genom åren, men har alltid haft stor respekt för verket. Jag tycker verkligen om historien och alla dess bottnar, säger Olof.
Värmlänningarna har spelats i Gropa på hembygdsgården i Ransäter varje år i 70 års tid och vissa av skådespelarna har varit med i 60 av de åren.
– Platsen, människorna och sammanhanget är jätteviktigt. Det här är något väldigt speciellt, och det är mäktigt att jag har fått springa med i den här stafetten i så många år. Värmlänningarna växte för mig efter första mötet, och nu har jag fått växa med det. 

”Jag är inte rädd för framtiden”

För drygt två år sedan flyttade Viktoriia ­Krishtop från krigshärjade Ukraina till Värmland. Ett helt nytt land, ny kultur och nya bekantskaper. Men snabbt hittade hon en arbetsplats som tog emot henne med öppen famn, och som för ­alltid förändrade hennes syn på människor.
 
– Jag är så tacksam över det här jobbet. Jag har mött personer som har förändrat mitt liv, säger Viktoriia.
Hon pekar ut över kyrkogården som nu är hennes arbetsplats och fortsätter:
– Det här är ett ställe för återhämtning. I början, när allt var kaos och trasiga drömmar, kunde jag komma hit och känna hur alla de jobbiga tankarna bara försvann för en stund.
Viktoriia bodde i staden Zaporizjzja, i dag välkänd från nyhetssändningar om krigets fasor. Där levde hon tillsammans med sin man och sina barn, och arbetade som chef i en butik. När kriget bröt ut ville Viktoriia först stanna i sin hemstad, och hänga kvar vid de drömmar som familjen byggt livet på där. Men motvilligt insåg hon att det inte var möjligt, hon flydde för sina barns skull, säger hon.
Väl i Sverige dröjde det bara två månader innan hon, genom nya bekantskaper, fick kontakt med Hammarö församling där hon erbjöds arbete på kyrkogården. Viktoriia har alltid tyckt om att arbeta i trädgården, men hade ingen erfarenhet av kyrkogårdsarbete. Nu tränar hon på att köra traktor och stortrivs. Och det är framför allt tack vare kollegorna.
– Oavsett vad som händer i framtiden har jag fått viktiga lärdomar, mötet med mitt jobb har förändrat mig för alltid. Jag vet att oavsett vad som händer och vad vi går igenom så finns det godhet och snälla människor. Jag är inte rädd för framtiden!