Efter reformationen var kyrkorna inte längre så rika och traditionen att tända ljus ansågs som en katolsk sedvänja. De ljus som godkändes i gudstjänsten tillverkades av talg och vax, även om vax kanske fick sparas till festligare tillfällen.
I början av 1800-talet uppfanns stearinet i Frankrike. Upptäckterna gjorde att ljusens egenskaper blev bättre. De fick bland annat vackrare färg, längre brinntid och man behövde inte längre klippa av veken med en ljussax. I början av 1900-talet spreds åter traditionen att tända ljus på altaret och bruket av ljus i kyrkan har ökat allt sedan dess.
Gjutformen på bilden är troligen gjord av bleckplåt. Den smalare delen på formen blev spetsen på det färdiga ljuset, medan den bredare delen vid tratten blev ljusfoten. Genom att gjuta ljusen i formar, krävdes mindre ljusmassa än vid doppning.
Möjligt är att Domkyrkans ljusform använts för stöpning av talgljus, då liknande ljusformar har rester av talg.