Den ensamme mannen hade vandrat några dagar. Den här natten flera timmar. Det var svårt att vandra i mörkret men det var då han såg stjärnan bäst. Han tog ofta fram kikaren för att försäkra sig om att han fortfarande följde stjärnans väg. När man är ensam och gör saker helt själv då blir man rätt vad det är väldigt osäker på allt. Det fanns ju ingen som kunde försäkra honom om att han var på rätt väg. Ingen som han kunde fråga. Ingen som han kunde diskutera med.
Det fanns ingen som han kunde anförtro sin rädsla åt. Ingen som han kunde prata med om att han kände sig så tom. Det fanns ingen som lyssnade.
”Och det är kanske lika bra”, sa mannen för sig själv. ”För vem vill höra allt det där? Vem vill höra att jag känner mig så tom att det ekar i mitt innersta. Vem skulle någonsin kunna förstå?”
”Var inte rädd!” Det hördes plötsligt en röst bredvid mannen. Han hade inte lagt märke till att en annan vandrare gick bredvid honom.
”Oj, förlåt!” sa den ensamme mannen. ”Jag tänkte nog lite högt för mig själv bara!”
Den andre vandraren sa ingenting. De gick bredvid varandra i tystnad.
Efter en stund jagade allt fler moln över himlen och den ensamme mannen blev nervös. Han kunde inte se stjärnan längre och han trodde att han skulle tappa bort den och aldrig hitta den igen.
”Var inte rädd!” sa vandraren igen. ”Jag går med dig.”
”Men, förstår du inte?” sa mannen. ”Jag följer efter den där stjärnan. Titta här. Här har jag ritat in stjärnans väg. Den flyttar sig ganska rakt men inte riktigt. Jag måste se den för att veta var jag ska gå!” Den ensamme mannen visade kartan.
”Du har gått en lång väg!” sa medvandraren.
”Ja, jag har gått en lång väg, sa den ensamme mannen, ”och jag har förlorat allt. Min fru, min kärlek, mitt liv - mitt allt. Nu är det stjärnan jag följer och nu ser jag inte ens den längre.” Mannens röst bröts och han började gråta. Han grät och grät. Medvandraren la en arm runt den ensamme mannens axlar.
Tillsammans gick de en bit på vägen. Det var brant där. Men den ensamme mannen kände inte det. Han hade medvandraren att stötta sig emot. Under tiden de gick berättade den ensamme mannen om sin fru för vandraren. Orden bara strömmade fram. Han berättade om alla fina minnen. Om deras liv, hur de varit ute och rest och han berättade om stjärnkartan och vad de hade för favoritstjärnor. Och han berättade även om den svåra tiden, när hon blev sjuk och dog.
Efter ett tag märkte han plötsligt att molnen var borta. Han såg stjärnan igen, lyfte sin arm och skulle precis peka ut den för medvandraren – men då var han försvunnen. Den ensamme mannen hörde bara en röst som sa:
”Var inte rädd!”
”Var tog han vägen?” undrade den ensamme mannen och såg sig om.
”Vem var det där egentligen? Jag har för första gången berättat allt jag bär på och han sa nästan ingenting. Bara: Var inte rädd! Men vad konstigt det känns! Som om han tog mina ord med sig. Det känns som om han har tagit med sig en del av min sorg. Undrar vem han var och om jag får träffa honom igen?”
Långt borta såg han stjärnan som blinkade till. Det såg ut som om något flög upp mot den.
”Kanske en ängel?” tänkte mannen och skrattade lite för sig själv.
”Men vad dumt. Änglar, de finns ju inte”, tänkte han och fortsatte sin vandring.