Maria var så trött. Hon ville bara ner från åsnan. Josef sa hela tiden att det inte var så långt kvar. Men det hade han sagt tusen gånger. Hon orkade inte mer. Hon ville vila och sova. Och egentligen ville hon inte vara gravid längre. Barnet sparkade och knödde i magen. Den var spänd och tung och hon hade så ont i ryggen. Det gjorde ont att sitta, ligga och stå och allt var bara besvärligt.
”Jag vill hem”, sa Maria till Josef och lät tårarna rinna över kinderna.
Josef nickade. Han tyckte också att vägen var besvärlig och han ville också helst vara hemma nu. Nu, när barnet strax ska födas. Han ville vara hemma med sina systrar och Marias släktingar runt omkring.
Josef var rädd. Han visste ingenting om vad som händer när barn föds. Han hade ingen aning om hur han skulle kunna hjälpa Maria om det satte igång. Någon gång hade han hört att man behövde hämta kokande vatten. Flera kompisar hade berättat att det var just det som män fick i uppdrag av kvinnorna – att hämta lite kokande vatten. Men vad i hela världen behövde man det till? Han hade ingen aning.
Josef tog ett djupt andetag.
”Jo, men det kanske löser sig ändå”, tänkte han och försökte lugna ner sig. ”Vi kommer säkert att hitta ett fint litet värdshus. Där finns det en värdshusvärd som kan hämta lite kokande vatten och som framförallt har en fru som säkert vet vem som kan hjälpa Maria om barnet kommer”.
Medan Josef tänkte allt detta, brast det för Maria.
”Stanna Josef! Sluta dagdrömma. Jag måste vila nu. Precis nu.”
”Ja, okej, vänta”, sa Josef som var lite tacksam för pausen.
Han ledde åsnan en bit från vägen, gjorde upp ett litet läger, tände en eld och la ut några filtar på marken. Maria la sig på filtarna och somnade med en gång.
I drömmen såg hon ängeln igen. Samma ängel som hade berättat för henne att hon var den utvalda. Att hon skulle få bli mamma till Guds son. Gabriel hette ängeln. Det kom Maria ihåg. Och när han kom så sa han:
”Var hälsad, du högt benådade! Gud är med dig.” Och sedan sa han:
”Var inte rädd!”
Det var bra att han sa det, för Maria var väldigt rädd. Hon hade aldrig träffat en ängel förut. Ängeln fyllde liksom hela rummet men ändå så kände hon sig inte inträngd. I drömmen kände hon samma glädje och stolthet som då när ängeln var hos henne på riktigt.
Maria vaknade.
Hon kom tillbaka till verkligheten. Kände den hårda marken under filtarna och smärtan i kroppen. Nu var hon inte glad och stolt längre utan bara rädd. Rädd inför förlossningen. Hon hade aldrig fått ett barn förut. Hon hade hört att det gör ont att föda ett barn. Paniken började breda ut sig inom henne. Men på något sätt kom känslan från drömmen om ängeln tillbaka.
”Gud är med dig. Var inte rädd! Allt kommer att gå bra”, hade ängeln sagt och det kände hon nu också. På riktigt! Hon njöt av känslan av att känna hopp. För hon var inte ensam. Gud var med.
Sedan hade hon ju Josef också.
”Han försöker ju göra allt han kan för att muntra upp mig”, tänkte Maria och log mot honom när han började sjunga en gammal sång om herdar och får.