Maria och Josef gick upp tidigt nästa morgon. Maria kände att det spände och drog i magen. Barnet försökte röra sig men egentligen fanns det inte plats för det längre.
”Hoppas vi kommer hem igen snart”, tänkte hon och pustade. ”Bara det här går snabbt nu. Hoppas de har flera ställen för skattskrivning och att kön inte tar så lång tid. Jag vill vara hemma igen när det är dags och barnet kommer. Här känner jag ingen och att föda ett barn klarar vi inte själva. Det är vårt första barn. Jag måste ha någon som hjälper mig.”
Barnet sparkade till i hennes mage.
”Hemma vet jag vem jag skulle fråga om hjälp. Men, vi hinner säkert. Det tog oss knappt en vecka hit, och sen är vi tre dagar i Bethlehem och sedan tar det ungefär en vecka tillbaka. Det räcker. Då hinner vi.”
Maria tänkte medan hon satt på åsnan. Men plötsligt stannade den. Josef drog så hårt han kunde i repet. Men åsnan ville inte gå. Den stod kvar där den stod. Maria blev snabbt otålig.
”Men kom igen då, åsna! Vi kommer ju aldrig fram!”
Josef drog och drog tills han blev alldeles svettig. Men åsnan rörde sig inte ett dugg. Maria klev av och satte sig vid vägkanten. Hon började gråta igen.
”Josef, jag vill inte mer. Jag vill hem. Jag vill hem innan barnet kommer.”
Hon suckade djupt.
”Allt det här är ditt fel. Det är inte jag som ska räknas! Nej, förresten! Det är kejsarens fel. Det är bara för att han vill ha mer pengar av oss. Han är så girig! Vi har ju inga pengar som han kan ta! Ändå vill han bara ha mer och mer.”
Maria var ledsen och arg på samma gång.
”Den här kejsaren – han sitter lugnt och skönt på sin tron. Och jag, jag sitter här höggravid bredvid en åsna som inte vill gå! Kejsaren, han har säkert massa kuddar och filtar att sitta på. Massor med tjänare och framför allt den bästa maten man kan tänka sig. Det är så orättvist!”
Nu var Maria riktigt arg.
”Jag ska föda ett barn snart och här omkring finns det ingenting mjukt och skönt – inga gyllene salar – och framför allt ingen mat. Josef, jag längtar efter saltad fisk och dadlar. Och vi luktar så illa. Det är åsnan. Varför måste vi stå ut med detta? Jag orkar inte mer. Jag mår inte bra. Jag vill hem.”
Josef släppte repet och satte sig tungt bredvid Maria. Han lade armen runt hennes axlar och kramade om henne medan hon grät. Så satt de en lång stund. Åsnan stod där den stod. Josef kände hopplösheten växa.
”Jag har ingen aning om hur jag ska kunna hjälpa och trösta Maria”, tänkte Josef. ”Jag vill ju också hem så fort som möjligt. Det är ju hemma allt är förberett för barnet. En liten vagga har jag byggt. Men det vet inte Maria om. Det ska bli en överraskning.”
”Vet du, jag håller med dig om kejsaren”, sa Josef. ”Jag hade gärna sluppit den här resan. Varför ska jag skattskrivas? Jag kan ju inte betala något mer ändå. Nej, den här resan är helt onödig. Och det är så tungt för dig.”
De satt där i sin förtvivlan när de plötsligt hörde en röst som sjöng ackompanjerad av det klapprande ljudet av hästhovar. Efter en liten stund såg de vart ljudet kom ifrån. En glad liten man satt på en vagn som drogs av en fin ljusbrun häst. Vagnen var fullastad med många olika varor. Kastruller, läderväskor, tyger, rep, vattensäckar, mattor, sandaler, träslevar och mycket annat. Mannen stannade sin vagn.
”Hej! Men kära någon! Varför sitter ni här och ser bedrövade ut? Vädret är fint och fåglarna sjunger! Kan jag kanske hjälpa er på något sätt? Ni ser ut att behöva lite omtanke.”
”Ja, det kan du”, sa Josef, ”om du är bra på åsnor. Den här bökiga åsnan vill inte röra sig ur fläcken. Min fru är ledsen, arg, trött, hungrig och gravid. Och jag... Jag vet inte.” Josef suckade. ”Vi ska till Bethlehem i alla fall – och vi behöver dit så fort som möjligt.”
”Åh! Det var mycket på en gång”, sa mannen med kärran. ”Din käraste som har det så jobbigt och en envis åsna dessutom. Jag tror inte jag kan lösa dina problem men jag vet att jag också ska till Betlehem. Det är mycket folk på väg dit nu. Alla ska skattskriva sig och jag ska göra bra affärer. Jag tänkte ställa min vagn på torget och sälja så mycket jag kan.”
”Så bra för dig”, sa Josef uppgivet och suckade igen.
Mannen på vagnen la huvet på sned. Han såg hur ledsen och liten Josef såg ut och lutade sig ner mot honom.
”Hör, du. Vad tror du om att ni skulle åka med mig en bit? Ni kan sitta här uppe på vagnen med mig. Då får din käraste en paus från åsnan och åsnan en paus från bördan. Den följer säkert efter när vi ger oss iväg.”
Maria hörde vad försäljaren sa, lyfte blicken och sprack upp i ett leende.
”Är det sant? Får vi det? Åhh, tack gode Gud! Det finns hopp ändå!”
Maria och Josef tackade mannen om och om igen och klättrade upp i vagnen. Och när vagnen rullade iväg följde åsnan efter.