Det var inte bara vargen som lagt märke till att det var ljust fast det var natt. Alla som bodde i Betlehem märkte det, både människor och djur. I flera nätter hade de sett att en av stjärnorna växte sig allt större på himlen. De tyckte att det var otäckt. För det första hade de inte upplevt något liknande någonsin förut och för det andra kunde de inte sova ordentligt. Det var helt enkelt för ljust på nätterna. Sömnbristen och oron över den mystiska stjärnan gjorde att Betlehems befolkning blivit ängsliga och nervösa. Väldigt nervösa.
Föräldrar hade svårt att natta sina barn för barnen förstod inte att det var läggdags. De tyckte fortfarande att det var fritt fram att leka när det var så ljust.
Även djuren hade svårt att somna i stjärnans starka sken. Fåglarna var förvirrade och fåren väldigt oroliga. Djuren som togs in i stall på natten mådde bättre.
Det var inte bara stjärnljuset som påverkade Betlehemsborna. Den stora massan av människor som kommit för att skattskriva sig gjorde inte saken bättre. Skattskrivningen hade kommit som en överraskning för borgmästaren och hans tjänstemän och bekymren den orsakade var många. Hela dagarna strömmade folk in i staden. Det var trångt i alla värdshus, maten tog slut och Betlehemsborna började bli hotfulla. Det hade redan blivit bråk när en berusad stadsbo skrek åt en grupp resande.
”Se till att ni ta er härifrån! Vad har ni här och göra? Betlehem kan inte ta emot flera! Om ni nu måste skattskriva er så gör det någon annanstans! Här är ni inte välkomna! Fattar ni inte det?”
Borgmästaren insåg att det inte kunde fortsätta så här. Han satt och funderade vid sitt skrivbord medan suckarna avlöste varandra.
”Varför händer allt detta på en och samma gång? Det hade räckt med den här omständliga skattskrivningen. Varför måste den här stjärnan dyka upp just nu?! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag såg fram emot en lugn sista vinter innan jag avslutar mitt uppdrag här. Och så blev det så här…”
Det var inte nog med att Betlehems ungdomar var ute och dansade hela nätterna. Klagomålen på stjärnan, alla tillresta människor, matbristen och bråken gjorde situationen ohållbar. Nu hade dessutom ett gäng herdar dykt upp som spred rykten om en frälsare som skulle komma.
”Det är ju rent struntprat”, tänkte borgmästaren. ”Rena spekulationer. Vad för frälsare skulle det vara som kunde stå upp mot kejsaren? De har inga bevis för att någon sådan person finns. En frälsare som ska bli kung. Pyttsan! Ja ja, så fort man inte är nöjd med regeringen då ska den minsann avsättas och ersättas med en annan. Som om en ny kung skulle göra det bättre än den gamla... Säkert är även Gud inblandat i det här också. Alltid ska de blanda in Gud i politiken. Äsch! Det är ju bara några spökhistorier som de hittat på där ute på ängen när de sitter där runt elden. Nämen, nej. Jag orkar inte! Hur ska jag få ordning i min stad?”
Borgmästaren gick omkring i sitt arbetsrum och tänkte och tänkte. Han kunde inte komma på någon bra förklaring på varför stjärnan kommit så nära staden. Och han kunde inte trolla fram några fler värdshus för de som reste hit. Det gick inte ens att snabba på processen med skattskrivningen. De var underbemannade eftersom en hel del av hans tjänsteman hade blivit inkallade till huvudstaden Jerusalem för att jobba med skattskrivningen där. Vad skulle han göra för att lugna ner Betlehems invånare?
Borgmästaren tittade ut genom fönstret och såg stjärnan.
”Den är i alla fall vacker”, tänkte han. ”Även om det är ljust är det ett behagligt sken. Det känns skönt på något sätt.”
Plötsligt fick han en snilleblixt!
”Ja! Nu vet jag vad vi gör! Vi tar tag i saken! Vi tar tag i själva orsaken!”
”Ursäkta? Hur menar du nu?” frågade en av tjänstemännen som precis kommit in i rummet.
”Vi gör något vi är bra på! Vi startar en utredning”, sa borgmästaren, glad över sin idé.
”En utredning? Hur ska det hjälpa oss?” frågade tjänstemannen igen.
”En utredning är alltid bra att börja med när man inte får grepp om en sak. Det är min grundläggande åsikt. Den kanske inte löser problemet omedelbart. Men just nu tror jag det viktigaste är att invånarna får säga vad de tycker. Vi behöver ta reda på hur situationen ser ut innan vi kan veta vad vi ska göra. Du får leda arbetet. Sätt igång nu!”
”Ja, men vad ska vi göra?”
Borgmästaren vände sig irriterat mot tjänstemannen.
”Att jag ska behöva förklara självklarheter. Tänk ut några frågor till befolkningen, gå ut och ställ frågorna och analysera sedan svaren. När vi vet hur folket tänker kan vi göra en handlingsplan och sedan åtgärda den. Så som vi alltid brukar göra.”
”Men herr borgmästare, det kommer att ta en evighet”, påpekade tjänstemannen med sin tröttaste stämma.
”Tiden är inte mitt problem”, sa borgmästaren bestämt. ”Sätt igång nu. Då kan vi säga att vi gör något – det är det viktigaste. Då lugnar sig nog folket.”