.jpg?DoProcessing=&ci=189,0,2716,1528&w=1680)
Just den kvällen, vid samma tid men några dalar bort, stod en man i sitt hus och tittade ut genom fönstret. Han kunde inte somna. För en tid sedan hade hans fru dött och han kände sig så ensam. Så otroligt ensam. Han trivdes inte längre där hemma.
Allt var så tomt. Samtidigt var det fullt. Fullt av alla minnen av tiden han hade fått tillsammans med sin fru. Ibland trodde han att han kunde höra hennes röst, hennes skratt. Men när han vände sig om var hon inte där. Han kände sig inte ens som sig själv längre. Han visste inte vad han skulle göra med de långa dagarna. Han kom inte ihåg när han skrattade senast. Han visste egentligen inte vad som spelade någon roll längre.
Han stod där vid fönstret som så många kvällar förut. Lät blicken vandra över markerna och över himlen. Då upptäckte han den – stjärnan! Vilken otroligt stark stjärna.
”Är den ny?” tänkte han.
Med ens blev det varmt och skönt i magen och det kändes till och med lite pirrigt. Det var länge sedan han kände så. Vare sig han ville det eller inte, så spred sig ett litet leende över hans ansikte. Så drog några moln över himlen och stjärnan försvann. Den ensamme mannen märkte att det varma inuti svalnade snabbt och plötsligt kändes det lika ensamt som vanligt igen. Han gick och la sig.
Nästa morgon ville han egentligen inte ens gå upp. Han ville allra helst stanna kvar i sängen och dra täcket över huvudet. Men då kom han ihåg stjärnan och hur skönt det hade varit att titta på den. Hur skönt det hade känts inuti.
Mannen gick upp för att leta efter sin kikare. Den hade han nästan glömt bort! Stjärnkikaren som han och hans fru tittat i så otroligt många gånger. Så många gånger de hade pratat om stjärnor och planeter. Hur kunde han någonsin glömma bort det? Var och en hade de haft sina favoritstjärnor.
”Minnena är sköna”, tänkte den ensamme mannen. ”Det känns bra ett kort ögonblick men så fort de försvinner är ensamheten tyngre än förut.”
Mannen fann det han sökte. Han öppnade den dammiga, gamla kistan och där låg den. Kikaren! Och där låg något mer. En gammal karta.
”Just det! Det är ju kartan där vi ritade in våra favoritstjärnor.” Mannen tog varsamt upp kartan. Under den låg något vissnat. En gammal kvist. Vad var det här?
Han tog upp kikaren och kartan och skulle precis slänga bort kvisten när han kom på vad den var för något. Det var en ros som de hade köpt tillsammans i Jericho – i ett litet stånd mitt på torget. De hade gjort en fantastisk resa dit. Då hade rosen blommat och doftat underbart.
”Rosen är lik mitt liv”, tänkte den ensamme mannen. "En gång i tiden var den underbar och levande, men nu är den bara torr och skrynklig”. Han la försiktigt tillbaka rosen i kartans veck.
På kvällen ställde han sig vid fönstret och letade efter stjärnan. Och faktiskt - den visade sig mellan molnen. Snabbt tog mannen upp kikaren för att titta närmare på den. Han såg att stjärnans ena spets pekade neråt på något. Mannen noterade stjärnans position på kartan. Han tittade igen och blev återigen glad och varm inuti. Känslan i magen var så skön.
”Vad är det här för en underlig stjärna?” frågade han sig.