.jpg?DoProcessing=&w=1680)
Den kvällen, i den lilla byn Nasaret, satt en ung kvinna ensam och grät. Hon hette Maria. Maria hade precis varit och träffat sin kompis Rebecka. Rebecka hade pratat hela tiden. Om sina drömmar och om det hon skulle bli. Vart hon skulle resa och vem hon skulle träffa och vad de skulle göra...
Till slut orkade Maria inte lyssna längre. Allt lät så fantastiskt och kul. Och Maria blev bara mer och mer ledsen. För hon visste att hon aldrig i livet skulle kunna uppleva något som ens var i närheten av Rebeckas planer. Aldrig i livet skulle hon kunna få göra samma roliga saker.
Maria var ledsen. Och rädd. Rädd att hon snart skulle mista sin enda vän Rebecka. Maria hade inga andra vänner kvar. De som hon haft tidigare var inte hennes vänner längre. De hade skrattat så förfärligt åt henne när hon berättade sin hemlighet för dem. Den om ängeln som kommit till henne då en natt för drygt ett halvår sedan.
Nu vågade Maria inte berätta något alls för sina så kallade vänner.
”De tror ju inte på mig ändå”, tänkte hon.
Och hon ville helst inte träffa dem något mera för hon var så rädd för att de skulle skratta åt henne igen. Rebecka var nu den sista som umgicks med henne.
”Men egentligen är hon inte min bästis längre", tänkte Maria. ”Hon pratar bara om sig själv. Hon lyssnar inte när jag berättar något. Visst, hon undrar artigt hur jag mår och så men när jag svarar märker jag att hon inte lyssnar.”
Allt var så annorlunda innan ängeln kom. Det värsta var inte att hon nu var gravid. Det värsta var att ingen trodde henne. Ingen trodde att det var sant – att ängeln var hos henne den där natten.
”Om man berättar något för sina kompisar och de inte tror ett dugg på det man säger, då gör det ont i själen”, tänkte Maria. ”Och när de sedan börjar skratta åt det som är så viktigt för mig… Då känner jag mig så otroligt ensam. Ensammast i hela världen...” Maria grät.