I Nasaret, långt borta, vaknade Josef tidigt på morgonen. Han tänkte fråga grannen om de skulle kunna få låna åsnan till resan.
”Den kan Maria rida på, så går jag”, tänkte Josef. ”Åsnor går inte snabbt men då får hon lite hjälp ändå. Vägen är lång och hon orkar knappt gå nu och det blir inte lättare när magen växer för varje dag.”
Först ville inte grannen låna ut åsnan. Han tyckte att det var en för lång resa. Tänk om något hände med hans fina djur? Men när de stod där i Josefs verkstad och diskuterade fick han se en jättefin byrå. Den ville grannen ha som betalning. Egentligen tänkte Josef sälja byrån så att de kunde få lite mer pengar inför resan, men de behövde ju åsnan. Så fick det bli.
När Maria vaknade på morgonen hade Josef packat färdigt. Hon grät när de började vandra mot Bethlehem, där Josef föddes för många år sedan. De kände ingen där. Hon lämnade tryggheten i sitt hem och visste att vägen var så otroligt lång. Hon mådde redan illa där hon red på åsnan. Det gungade fram och tillbaka och åsnan luktade väldigt illa.
De vandrade hela dagen lång och pratade nästan ingenting. När det mörknade visade sig stjärnan ovanför dem. Det var bara en enda stjärna på himlen.
”Den är nog lika ensam som vi”, tänkte Maria.
Första natten hann de aldrig fram till något härbärge. De kom ikapp ett annat sällskap och slog läger i närheten av dem utefter vägen. Det var en kall natt. Maria var ovan med ljuden som fyller natten när man sover under bar himmel. Hon hade svårt att somna. Josef la sig tätt intill med armen runt henne. Men Maria låg ändå vaken. Så lyfte hon blicken mot stjärnan. Tittade på den och lät ljuset fylla henne. Ett lugn spred sig och värmde henne inifrån. Hon behövde inte vara rädd. Så somnade hon.