Maria och Josef vandrade på dagarna och när det blev kväll letade de efter ett ställe där de kunde sova. Ett härbärge, ett stall, en grotta eller en dunge. Helst något med tak. Flera gånger fick de sova under den bara himlen i stjärnans varma ljus.
Det var många som var på väg till sina hemstäder. Alla skulle räknas där de en gång fötts. Det kunde bli trångt i härbärgena på kvällarna.
Maria hade vant sig vid åsnans gungande sätt att gå. Nu kände hon sig trygg på åsnans rygg. Det var nästan som om att ligga i en stor vagga. Maria blev sömning och drömde om barnet. En son skulle hon få. Det hade ängeln sagt. Hennes mage hade växt varje dag och det var svårt att komma upp på åsnan. Josef fick hjälpa till.
Maria tyckte inte att det var så roligt att behöva be om hjälp hela tiden. Hon var en självständig ung kvinna som kunde fixa allt själv annars. Men nu tog hon emot all hjälp hon kunde få. Klara sig själv fick hon göra sedan. Hon ville ju inte riskera att det hände något med barnet.
När Maria red på åsnan var det oftast lugnt i magen. De gungande rörelserna sövde även barnet. Men när de tog paus vaknade han där inne. Maria kände ben och armar som sträckte på sig, tränade inför livet som strax skulle börja.
”Undrar om du vet hur speciell du är”, tänkte Maria. ”Undrar vad du är för en person. Är du en glad liten kille eller en tankfull krabat? Kommer vi att kunna prata om saker eller kommer du att springa med dina vänner hela tiden? Jag är bara rädd att du kommer att få ett svårt liv. Att vara Guds son – hur är man det? Ska det vara ditt yrke eller ditt öde?”