Religiös utan att tänka på det

Jag jobbade under ett antal år på en folkhögskola, och undervisade bland annat i religionskunskap. Det var en brokig skara människor, i olika åldrar och med olika nationaliteter, som varje år läste upp sina gymnasiebetyg. 
Ett år hade jag en 40-årig muslimsk kvinna som elev. Redan första dagen var hon tydlig inför gruppen: ”Jag är muslim”. Så när det blev dags att undervisa om islam frågade jag henne i förväg: ”Kanske skulle du kunna berätta lite om hur det är att gå i en moské?”
”Nej” svarade hon, ”det går inte”.
Hon hade nämligen aldrig varit i en moské. Hon hade aldrig läst koranen. Hon kunde, ­visade det sig, inte ett skvatt om islam. Så nej, hon kunde inte berätta om hur det var i en moské. Men hon var muslim.

Jag har tänkt på den där eleven ibland, inte minst när jag tänker på hur svårt vi svenskar har för att uttrycka en kulturell tillhörighet. Vi börjar ofta med att säga: ”Jag är inte religiös, men…”. 
Inom forskningen börjar man därför mer och mer att tala om ”levd religion”. Alltså den religion man utför, utan att tänka på det.

Forskaren David Thurfjell gjorde till ­exempel för en tid sedan en uppskattning av hur många gånger en sekulär svensk går i kyrkan under ett liv. Han räknade in begravningar, dop, vigslar, konfirmationer och gudstjänster. 
Det visade sig att en vanlig sekulär svensk besöker en sådan typ av gudstjänst cirka 50 gånger under ett liv. Tänk efter själv, så kommer du se att det stämmer. 
Och hans – och min – fråga blir: Är man verkligen så sekulär då? Inte minst med min muslimska elev i salig åminnelse.