En oktoberdag fick Ville panik och bara sprang, sprang, sprang. Ut från skolan rakt in i skogen. Sen ville han inte sätta sin fot i den byggnaden mer.
Föräldrarna hade märkt att det tagit emot ända sen han fick börja i en ny förskoleklass som sexåring. Han vantrivdes och ville vara hemma.
Mamma Maria Persman, specialpedagog i skolans kommunala närvaroteam, förstod att han blev trött av den sociala miljön och såg att det hjälpte med återhämtning.
För henne var det okej med en hemmadag då och då.
Inte för pappa.
– Du sa väl aldrig rakt ut att vi var tvungna, men det märktes ju på dig att du tyckte att vi skulle vara i skolan, säger lillebror Arvid som nu är 21 år och sitter vid ett kafébord och tittar på sin far.
– Ja, det var väl så. Och det här känner jag en enorm skuld för i dag, säger pappan Christian Persman.
Runt oss sörplar lördagslediga människor kaffe och äter bakelser. Det intensiva sorlet påminner om hur en högstadieskola kan låta när det är rast.
Som den skola i Arvika där Ville och Arvid var elever och Christian Persman först var lärare och sen grundskolechef.
Sedan ett och ett halvt år tillbaka bor hela familjen i Uppsala. Det blev naturligt att flytta till Marias barndomsstad efter att Christians föräldrar hade gått bort och Maria blivit utbränd och slutat som specialpedagog.
Nu arbetar hon i butik. Christian är kvar på halvtid i Arvika kommun som kvalitetschef och arbetar halvtid som utbildningsledare vid Karlstads universitet. Mycket av arbetet sker på distans.
Arvid läser litteraturvetenskap. Den enda som inte är med under intervjun är Ville, som är på jakt efter ett jobb.
– Han vill inte prata om hur det var, säger Christian.
Eller Hubbe. Det är så alla känner honom i Arvika. Basketstjärnan som spelade i Stockholmslaget Alvik, blev högstadielärare och flyttade tillbaka till sin hemstad efter att ha träffat Maria. Bra för barnen att växa upp i en småstad, tänkte de.
Hade det varit lättare om ni hade bott i en större stad?
– Det hade det kanske. Jag ville i alla fall bort från den lilla kontrollerande miljön där alla visste allt om oss. Det blev inte tryggt alls, snarare tvärtom, säger Christian.
För snacket gick. Det var visst inte så bra i deras fina familj heller.
Mycket av allt vi gör som föräldrar, som att ställa hårda krav på barnen, gör vi för omgivningens skull, menar Christian. Som fasad.
– Många föräldrar vill vara duktiga i andra föräldrars ögon.
Att de gjorde som andra sa ångrar de nu.
Den där oktoberdagen hittade Christian till slut Ville ute i skogen, fick med honom hem och in i duschen. Pojken sov i fem timmar. Föräldrarna hade panik.
– Vad gör vi nu?
De lösningar som presenterades var skolplikt och närvaro. Alltid. Ungen skulle tillbaka till skolan. Efter de riktlinjerna arbetade Maria i närvaroteamet och det var så Christian hade tyckt.
Som grundskolechef hade han skickat brev hem till föräldrar och krävt, vid vite, att deras barn skulle komma till skolan. Vite är ett hot om böter.
I jobbet hade Christian status och makt. Det var han som hade lönesamtal med den rektor i vars skola hans barn inte ville gå. Nu blev han plötsligt liten och svag, som andra i utsatta familjer.
När de åkte till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, var det ett besök i en värld som inte var deras. I ett trångt väntrum väntade sjuka barn på hjälp i sällskap med föräldrar som stirrade stint ner i golvet.
– Ville var inte sjuk, han klarade bara inte av skolan. Jag ångrar så att vi körde iväg honom dit, säger Christian.
Personalen var jättebra men det var samma gamla recept. Exponering. Ville skulle tillbaka till skolan.
Efter besöken på BUP mådde Ville allt sämre. Han orkade inte hålla på med det här längre, sa han. Då bestämde Maria och Christian att det inte var Ville det var fel på. Det var skolmiljöns utformning. Ingen skulle försöka tvinga tillbaka honom till klassen igen.
– Jag svängde 180 grader, säger Christian, han som tidigare hade tagit skolan i försvar.
Nu läste Ville in nian med anpassad studiegång. En lärare mötte upp i andra lokaler och lät honom skriva prov på det han pluggat hemma på distans. En annan lärare hjälpte honom med hemkunskapen i skolans elevkök när alla andra elever hade lov.
Han fångades in av det kommunala aktivitetsansvaret efter nian. Nobelgymnasiet i Karlstad hade en engelsk undervisningsmodell för hemmasittare som kallades My School, med mycket distansundervisning och viss undervisning i annan lokal än skolan.
Ville fortsatte på Komvux och var förra året klar med samhällsvetenskapligt gymnasieprogram.
– Med A i nästan varenda ämne, säger Christian och ser stolt ut.
Det finns barn som inte klarar skolan för att de inte fixar studierna. Så var det inte här. Men redan när personal och föräldrar såg att Ville bara satt kvar i förskoleklassens soffa där han hade lämnats, borde signalen ha blinkat rött.
Det gjorde den inte. Han var ju så duktig. Det är inga problem med Ville, sa personalen.
Blyg och introvert bråkade han inte, utan fortsatte vara så duktig att den sociala fobin inte märktes.
I sjuan trodde lillebror Arvid att han också höll på att trilla dit.
– Jag trivdes rätt bra i sexan men i sjuan hamnade jag i en stökig klass. Då var jag rädd att jag skulle bli som Ville. Som barn vill man ju aldrig vara ett problem.
Hemma var Arvid sin storebrors samtalspartner med kvalificerad syskontystnadsplikt.
I omvärldens ögon blev han familjens alibi. Om han kunde gå i skolan var det inte familjen det var fel på. Och inte skolan. Det var Ville.
Deras högstadieskola var mer än hundra år gammal med långa korridorer, och en trång trappa där raggarna i nian satt och spände krokben på sjuor som gick förbi.
– Man hittar strategier. Hade jag femton minuters rast kunde det vara rimligt att sitta på toa i sex minuter. Resten av tiden fick jag försöka dra mig undan i något hörn, säger Arvid.
Lektionerna var inte problemet.
– Det var rasterna. Lektionerna var som en vila.
Arvid lyckades förkorta högstadiet genom att läsa dubbla årskurser och hoppa direkt till nian.
– Jag gjorde åttan hemma och nian på skolan.
Här på Ofvandahls hovkonditori i Uppsala har hårda krav på studenter lindrats med kaffe, smör och socker sedan 1878.
Det är hit till prestigefyllda universitet som skolplikt, närvaro och exponering ska leda. Längs vägen offras många under krav och stress och press.
Familjen Persman faller inte in i det politiska pratet om att vi har en kravlös flumskola som måste stramas upp med mer betyg och hårdare regler.
Tvärtom. Kraven är för höga. Det krävs tid och plats för återhämtning i skolan, precis som i arbetslivet.
– Jag märkte ju att det var utbränd han var. Skulle jag bara ha tvingat honom tillbaka? Det hade jag aldrig sagt till en utbränd arbetskamrat, säger Maria.
Det är viktigt att inte skolan bryter kontakten även om eleven uteblir.
– Felet är att man tror att de är hemma för att de vill.
Men framför allt är det föräldrarnas krav som skaver.
– Så är det för alla mina vänner som har problem, de har alla föräldrar med den tendensen. Jag vill bara lägga till det, säger Arvid Persman.
