”Skulle vara straffbart att göra barn illa som jag gjort”

Text: Annika Lindqvist Bild: Øyvind Lund

Vart och ett av de sex timslånga programmen Lerin på Lofoten sågs av nästan en miljon tittare. En av de sex personer som följer med konstnären Lars Lerin och hans make Manoel ”Junior” Marques Lerin till det hisnande vackra landskapet är Lilian Hamsch från Molkom.
Lilian och Lars Lerin är sedan många år med i en gemenskap för personer med alkoholproblem. Redan inför Lerins första programserie om beroende frågade han om hon ville vara med. Då tackade hon nej.
– Det är klart att jag tänkte efter nu också, men när jag förstod att det skulle vara ett anhörigperspektiv så var det självklart att jag ville, och jag hoppades att Patric skulle vilja.

Patric Hamsch är äldst av tre syskon, och slog först ifrån sig tanken.
– Min instinktiva reaktion var att jag inte skulle följa med. Det kändes alltför svårt och läskigt.

Bar känslorna inom sig

Barndomen var kaotisk. I en gripande text i Nya Wermlands-Tidningen strax innan första programmet sändes skrev han om hastiga flyttar och skolbyten, om mammans män, ofta elaka och våldsamma, om ensamma nätter och ständiga svek. Om ett barn som axlade ett orimligt stort ansvar för sig själv och sina småsyskon, åtta och nio år yngre, och som lärde sig att trycka undan allt det svåra. 
– När jag förstod att vi inte levde som alla andra handlade väldigt mycket om att det inte skulle synas på mig. Jag ägnade mycket kraft åt att inte stöka till det, eftersom vårt liv var så stökigt ändå. Jag blev det duktiga barnet och bar känslorna inom mig.

Distansierade sig i tonåren

Han var 17 år när Lilian slutade dricka. 
– När hon plötsligt blev nykter, skulle starta en utveckling av sig själv och ville prata, så ville inte jag, jag hade distanserat mig från hennes liv.
Men åren har gått. Efter mycket vånda bestämde han sig för att medverka i programmet.
– Det var nog främst utifrån att det var viktigt för mamma. Och på nåt sätt var jag, är jag, också inne i en sorts process med mig själv för att kunna bli lite helare och må lite bättre. Och anhörigperspektivet ... om jag kan prata om det så att det kan beröra någon annan så är det värt att utsätta sig för teve-kamerorna. 

Blir stoppade på gatan

Programmen sändes under sex veckor i början av året. Responsen har varit överväldigande.
– Jag blir stoppad på gatorna hela tiden av människor som pratar om igenkänning och tackar för att vi har tagit upp ämnet, säger Lilian. 
Också Patric får många reaktioner.
– Det är otroligt häftigt! Ofta är det nån som kommer fram och säger nåt snällt om programmet, och efter en stund pratar vi om den personens erfarenheter. Det behöver inte handla om en förälder som dricker, det kan finnas andra sår. Jag försöker vara ödmjuk inför att så många hör av sig, men jag har kanske inte alltid så mycket att säga om någon annans liv.
Han väljer sina ord noga, formulerar ibland om sig.
– Det är fortfarande svårt att prata om mig själv och om saker som är jobbiga.

”Du är ju högpresterande”

Lilian skjuter in.
– Du är ju högpresterande – och plötsligt ska du ner i ditt känsloliv. Patric Hamsch har en lång karriär som journalist och chef i mediebranschen. I dag är han chef inom NWT-koncernen. Hur går det plötsliga blottläggandet ihop med chefsrollen? 
– Det kan säkert finnas med­arbetare som känner sig obekväma över att jag är så personlig och privat, men än så länge har det bara varit positivt. Jag tror att jag blir en tydligare och helare kollega och chef utifrån det här. 
Både Patric och Lilian framhåller att livet i en missbruksfamilj inte är ett enda scenario, ständigt likadant.
– Jag var ju kompetent också, jag har jobbat hela ­tiden, jag har utbildat mig. Alkoholen var väldigt mycket ångestdämpande, säger Lilian som själv växte upp i en dysfunktionell familj.

Kastade av skuld och skam på Lofoten

I mer än trettio år har hon varit nykter. Hon gick med i Anonyma alkoholister, utbildade sig till terapeut och tog kurser i feministiskt självförsvar. 
– Jag fick slå av mig allt våld jag varit utsatt för. 
Våldet och hoten som män utsatte henne för drabbade också hennes barn. 
Går det att förlåta? 
I ett av de sista programmen i serien Lerin på Lofoten säger Lars Lerin ”du måste ju förlåta dig själv” och Lilian utbrister:
– Måste man det? Förlåtelse är så lätt att missbruka. ”Förlåt” bara, och så kommer man undan med det. 

Två veckor efter att sista programmet sänts sitter vi vid Patrics köksbord i Karlstad och pratar.
– Det skulle vara straffbart att göra barn illa på det sätt som jag har gjort. Jag kan inte veta vad som har varit det värsta för mina barn, men jag vet vad jag utsatte mina barn för. Men där på Lofoten kastade jag i alla fall av mig skuld och skam, tycker jag. Jag känner mig mer förlåten och går med mer rak rygg. 
Patric fyller i.
– Det är uppenbart att vi kommer ihåg och har uppfattat saker på olika sätt. Men för mig är det inte viktigt att nagla fast vissa detaljer, att jag får säga ”du gjorde de här felen, erkänn!”, eller att du ska säga förlåt. Det som är intressant är att jag får säga hur det har varit för mig och att du lyssnar. Du lyssnar mer nu, säger han vänd till Lilian.

”Vi pratar mer fördjupat nu”

Teve är teve med en särskild dramaturgi. I programmen kan det verka som att Patric tidigare inte alls har närmat sig sin uppväxt
– Så är det ju inte. Det har inte gått från noll till hundra, det har varit en process, och mamma och jag har haft en bra relation genom åren. Men efter programmen pratar vi på ett annat sätt, mer fördjupat. 

Önskan att minnas och förstå påverkar fler. Att Patric bestämde sig för att vara helt öppen beror också på ett ansvar gentemot sina barn, att inte de ska kapsla in känslorna som han har gjort och bygga vidare på såren. 
– Öppenheten påverkar också min artonåring och min tjugoettåring. Vi såg första och sista programmet här hos mig: jag, mina barn, mamma och min syrra och hennes barn. Det finns en sån otrolig stolthet hos barnbarnen! De ställer frågor om sånt som jag aldrig har pratat om förut.