Begravningsakten är främst till för de sörjande, sägs det ibland. Men hur blir det om det inte finns någon som stod den döda nära?
– Det är inte ofta, men det händer att det bara är jag, vaktmästaren, begravningsentreprenören och musikern i kapellet, säger prästen Eva-Lott Isaksson.
Begravningsakten är främst till för de sörjande, sägs det ibland. Men hur blir det om det inte finns någon som stod den döda nära?
Rent praktiskt går det till så att om en människa hittas död är det i första hand polisens uppgift att söka upp anhöriga. Lyckas inte polisen hitta någon, lämnar de över till en boutredare. Samma sak om någon har avlidit på sjukhus. Om ingen anhörig har hört av sig inom en månad kontaktar bårhuset en boutredare, som påbörjar ett detektivarbete.
– Först beställer vi en släktutredning från Värmlandsarkiv. Om en person har flyttat runt kan vi behöva beställa material från flera arkiv i Sverige, och då kan det ta tid, säger Anne-Marie Larsson, som tillsammans med Jessica Sondell är boutredare i Karlstads kommun.
Utredningen görs av flera skäl. Ett juridiskt och ekonomiskt skäl är att söka arvingar till eventuella tillgångar. Ett annat skäl är att besluta kring gravsättning.
– Hittar vi inga släktingar är det vi som beställer begravningen.
På senare år har direktbegravningar blivit allt vanligare. I lite drygt tio procent av alla dödsfall i Sverige jordfästs stoftet efter en avliden utan ceremoni.
– Fast om vi inte vet att personen har önskat något annat beställer vi en begravningsakt. Jag är kanske lite gammalmodig, men jag vill att det ska vara en dödsnotis, en annons och en riktig begravning.
– Och om jag vet att det inte kommer någon så brukar jag gå. Man blir lite beklämd om det inte är någon där, säger Anne-Marie.
På samma sätt resonerade Eva-Lott när hon som sjuksköterska arbetade på en palliativ avdelning.
– Två personer från oss brukade följa med till begravningen om det inte fanns anhöriga.
Sen läste sjuksköterskan till präst. I dag har Eva-Lott två begravningar i veckan i kapellen på Rud i Karlstad.
– Det är ytterst sällsynt att det inte finns någon närstående med. Ungefär en gång per år leder jag begravning där bara jag, vaktmästaren, begravningsentreprenören och en musiker deltar.
– Då förhåller jag mig på samma sätt som vid andra begravningar, fast det blir inget personligt griftetal. Istället pratar jag mer övergripande om livet och döden, och om att tillhöra ett större sammanhang, både livets och Guds sammanhang.
Riten har ett värde, som ett kitt som berättar om det mänskliga vi delar.
– På så sätt visar vi respekt för mänskligt liv i allmänhet och för den döda personen specifikt. När vi föds blir vi nämnda vid namn genom dopet och vi avslutar genom att bli nämnda vid namn. Det är att vörda livet och personen.
Även om begravningar där ingen personligen har känt den döda är sällsynta, är det inte helt ovanligt att det förutom kyrkans anställda bara är en enda nära vän eller god man som deltar.
Ofta ses de ensamma begravningarna som ett tecken på att människan har levt ensam hela sitt liv. Så behöver det inte vara, påpekar Eva-Lott.
– Vi lever allt längre. Kanske finns inga nära människor kvar i livet runt den som inte har barn och blir en bit över nittio.
Dödsfallen utan nära släktingar är inte de svåraste att hantera, tycker hon. Det är svårare där anhöriga är djupt oense om hur akten ska ske eller där de eller den som blir kvar känner en stark bitterhet mot den avlidna.
– Då kan vi försöka vinna de närståendes tillit så att vi hittar ett bra sätt för dem att ta sig igenom akten.
Ett ökande antal direktbegravningar är en trend. En annan, och lite motstridig, trend är att akterna gestaltas mer och mer personligt. Dödsannonsernas symboler blir mer individuella, liksom verserna, och många människor har noggrant skrivit ner hur de vill ha ceremonin, allt från sånger och blommor till vad som ska serveras vid samlingen efteråt.
Fast de flesta har inte gjort det. Vanligen diskuterar familjen med begravningsentreprenören och prästen eller den borgerliga begravningsförrättaren vem människan var i livet och vilken musik hon tyckte om.
Om ingen kände den döda finns ingen som kan berätta.
Boutredarna i Karlstad samarbetar nära med begravningsbyråerna.
– De kan gå tillbaka i sina papper och se om de har begravt en förälder eller ett syskon till den döda och vilken kista och musik som valdes då, och så gör de ungefär likadant nu, berättar Anne-Marie.
Allt fler människor i Sverige är födda utomlands. Många har kommit hit utan sin familj och har inga släktingar på nära håll.
Hur utformar man begravningen då?
Rauf Ahmadi är ordförande i Islamiska kulturföreningen i Karlstad och förstår inte riktigt frågan. Individuellt gestaltade ceremonier förekommer inte.
– När jag får veta att en muslim har dött och dödsintyget är klart så blir det begravning. Folk samlas. De allra flesta har kompisar, men även de som inte kände den döde kommer. Alla muslimer som har möjlighet kommer till kistan och så håller jag en kort predikan, ungefär likadan för alla. Predikan är en påminnelse om livet och döden och att vi alla kommer att lämna livet någon gång.
Prästen Eva-Lott Isaksson har samma tankar om det som förenar oss.
– Vi är alla unika och viktiga, men vi är bara en liten del av något större. Vi är en liten gnista som gnistrar till en stund. Sedan läggs vi till historien.
Text: Annika Lindqvist