Förändringens vindar blåser inom idrotten. I en bransch fokuserad prestation och framgång kommer allt fler utövare ut med personliga berättelser om hur livet på insidan kan se ut. Om tvivel och vilsenhet, ångest och självmordstankar.
En av de allra mest frispråkiga är Richard Magyar. Som 15-åring provspelade han för Malmö FF och skrev på för Lunds BK 2006. Efter platser i U21-landslaget, Kalmar FF och Hammarby IF värvades han till den tyska proffsfotbollen 2017.
Fem år senare, efter en återkomst till Sverige och Hammarby, meddelar han att han hoppar av. Karriären som fotbollsspelare är över. Han var då 31 år.
Skälet var ingen hemlighet. Richards bok, Allt ingen sa, hade redan nått sina läsare och han hade själv talat öppet i media om hur han ända sedan han var liten burit på ett tungsinne. Rollen som fotbollsspelare skavde. Glädjen sjönk parallellt med en växande känsla av att vara på fel plats. Richard funderade över vem han var, innerst inne.
– Det var en rad händelser, både idrottsmässigt och privat, som gjorde att jag till slut omvärderade min situation och lade ner karriären. Värderingar var en viktig del i processen, alltså frågan om vad livet går ut på.
Sedan två år läser han till psykolog. Tre år återstår av utbildningen. Vardagen utgörs av plugg, umgänge med vänner och familj samt musik. Avståndet till elitidrotten är stort.
– Min livskvalitet är högre nu. I dag trivs jag med mig själv.
Vilken är min väg?
Både i och utanför kyrkan ställs frågan. Den är allmänmänsklig och präglar varje ung individ. I kristet sammanhang är den laddad med en mångbottnad föreställning människans uppgift. I samtidskulturen är den färgad av bilden av det goda livet. Ett ideal där yttre framgång och materiell konsumtion ofta är viktiga pusselbitar.
– Jag tror att det hör till människans natur att undra över vad som är ens plats. Det är en del av att lära känna sig själv och hitta vad man trivs med och är bra på. Men det är också lätt att tidigt hamna på en bana som skaver och där tvivlet växer kring om det verkligen är det här jag ska göra.
Inte blir det lättare av en tidsanda som betonar självförverkligande. I alla val förväntas vi manifestera oss själva. Jobbet är inte bara ett jobb. Det är en identitet.
I synnerhet inom proffsidrotten.
Det är oerhört lätt att som idrottsman eller -kvinna identifiera sig med sin prestation, säger Richard.
– När jag träffade vänners vänner, människor jag aldrig mött, var jag snarare fotbollsspelaren Richard än personen Richard.
Mer än bara ett karriärbyte
Att hoppa av var inte bara ett karriärbyte. Det var att lämna en plats som garanterar pengar, kändisskap och social status.
Redan innan Richard officiellt lämnade fotbollen var han inne i psykologistudierna, ett sammanhang med en annan värdeskala. Få i klassen kände till att han var fotbollsspelare.
– Det är väldigt lätt att införliva samhällets eller omgivningens syn på vad som är viktigt och fint, säger han i dag.
Hans råd till andra som tvivlar över sin plats är att göra processen successiv. Istället för ett plötsligt uppbrott kan det vara bra att under en tid odla andra intressen vid sidan om för att i långsam takt utforska nya sidor av sig själv.
– Jag tror det är bra att liksom sprida sin identitet, säger han.
Richards berättelse är bland mycket annat en berättelse om konsten att sätta ord på sina känslor. Många – i synnerhet män i prestationsinriktade miljöer – har aldrig lärt sig att prata om hur de mår. Richard har konstaterat att många har en så fattig förståelse av sitt känsloliv att de inte ens vet var de ska börja.
– Iakttagelsen är hämtad ur mina personliga erfarenheter, men jag vet att många känner igen sig. Särskilt i branschen där jag varit. Känslor associeras med svaghet och beroende. När man mår dåligt är det därför extremt svårt att identifiera vad man känner eftersom man skolats i en kultur där den inre smärtan ska hållas på avstånd.
Han berättar om en period då han var utåtriktad på ett destruktivt sätt. Richard hade taggarna utåt mot allt som närmade sig. Det tog lång tid innan han förstod att det nog fanns något i botten som han behövde bearbeta. Samtal med en av de närmsta vänner blev nyckeln.
Genom att öppna sig själv fick han vännen att berätta om egna tuffa perioder. Faser som Richard inte hade en aning om, trots att de båda varit vänner medan de pågick.
Vill du förstå dig själv, lyssna på en annan människa, säger Rickard.
Och så tipsar han om att plocka fram en penna.
– Det är bra att skriva ner vad man känner. Anteckna hur du mår. Hur uttrycker sig känslorna i din kropp? Genom orden ger man sitt inre en chans att förstå vad som pågår.
Från mörker till ljus. Så ser kurvan ofta ut när kända människor berättar om sitt liv i medierna. Problemet ligger bakom, svårigheterna är övervunna. Richard skildrar något annat. Tungsinnet är en del av honom. Och den där livssynen han burit på sedan barnsben, den finns i hög grad kvar.
Alla är olika, säger han. Själv tillhör han inte de sprudlande optimisterna. Han är en tänkare. En introvert person som kan tycka att sociala sammanhang är lite jobbiga.
– Det finns många sätt att se på livet. Efter åren som fotbollsspelare och vad som för många såg ut som en enda stor dröm, har jag landat i att det finns ett värde i att minska förväntningarna. På något sätt har jag insett att det finns något fint i det kämpiga.
Richard säger att hans livsåskådning är mer verklighetsförankrad i dag. Idealen håller för granskning. Paradoxalt nog ger det en form av skydd. Det är den som går genom livet i tron att allt kommer vara underbart som är utsatt. Genom att acceptera smärta som en del av livet faller man inte sönder när motgången är ett faktum, menar Rickard.
Att psykologin blev vägen framåt för Richard beror på flera saker. Dels det klassiska skälet – en vilja att förstå sig själv. Dels ett intresse för hur människor fungerar.
Det handlar också om en önskan att få hjälpa andra.
– Det är en av mina värderingspunkter. Jag vill ägna mig åt ett yrke där jag faktiskt gör skillnad. Sen får vi se exakt på vilket sätt det blir när jag är färdigutbildad.
Du har i många år ägnat dig åt olika former av sökande. Det har aldrig lett dig till tro och religion?
– Nej, faktiskt inte. Mina föräldrar är kristna och vi gick till kyrkan vid högtiderna. Men jag är inte uppväxt nära någon aktiv tro. Jag vet inte varför jag inte sökt mig till andlighet som vuxen.
Text: Kristina Lindh