Från att ha varit en ganska så dold helgdag har den under senare tid seglat upp och blivit en av Sveriges största och viktigaste helgdagar.
Många kommer i dagarna att gå ut på kyrkogården och tända ljus för någon när och kär som dött. Jag är själv en av dem. Jag älskar att se, och värmas av, ljushaven på en kyrkogård. Att vara människa är att begrava.
Alla helgona har för många svenskar blivit en tid när vi på ett speciellt sätt får tänka på dem som varit oss nära men som inte längre finns hos oss i livet. Själv brukar jag tänka på min pappa, som dog 2015, i en ålder av några och sjuttio.
Jag minns ännu vår sista promenad; vi gick runt dammen hemma i Björneborg, det var en fin dag i april. Jag hade lämnat in bilen på service, så jag råkar veta exakt vilken dag det var, det står i serviceboken. Pappa har just läst i NWT att det ska bli val av ny biskop till Karlstads stift, och han frågar mig om jag ska ställa upp. Det är lite ovanligt för honom, han var totalt ointresserad av kyrkliga hierarkier, vi pratade aldrig om sådana saker. ”Nä, jag tror inte jag är intresserad” svarar jag. ”Jag trivs bra där jag är”. Då tittar han på mig och säger: ”Jag tycker du ska ställa upp”. Det är det sista jag minns att han säger till mig. Veckan efter dör han i en hjärtinfarkt. Jag befinner mig i Jerusalem på jobb, och får beskedet på kvällen av min fru.
När han begravs där i Björneborgs kyrka, i maj 2015, är det så min och mina syskons tur att gå fram för avskedet. Jag har ju haft en hel del begravningar själv som präst, och vet att många anhöriga har svårt för just det där momentet när man går fram till kistan, och nu är det min tur. Trots att jag själv hållit i mängder av begravningar känns det hela ovant. Jag går fram i uppgången, och ställer mig framför kistan. Jag känner mig helt tom. Helt plötsligt kommer en dikt av den amerikanske arbetarpoeten Raymond Carver upp i mitt inre från ingenstans, Sent fragment (Late fragment). Carver skrev enkla och okomplicerade dikter, några av dem är på bara några få rader och de är därför lätta att lära sig utantill. Dikten som kommer för mig skrevs strax innan Carver själv dog i cancer, endast femtio år gammal. Rentav är det hans sista, det är i vilket fall den sista bevarade dikten vi har av honom. Den är, som flera av Carvers dikter, skrivna lite som en inre dialog. Som ett samtal han för med sig själv. I just det här fallet undrar jag om dikten ändå inte är tänkt som en ett samtal mellan Carver själv och hans fru:
”Och fick du ut allt vad du ville av livet, trots allt?
Det fick jag.
Och vad ville du?
Att kalla mig älskad, att känna mig älskad på jorden.”
I sin enkla dikt summerar Carver vad vi alla i den bästa av världar kan hoppas på och förvänta oss av livet. Att kalla sig älskad, att känna sig älskad på jorden.
Och när jag står där i Björneborgs kyrka tänker jag att det var så för pappa också, även om han fick lämna in alldeles för tidigt.
– Biskop Sören Dalevi
Krönikan publicerades i Nya Wermlands-tidningen den 3 november 2023. Du hittar fler krönikor skrivna av biskopen på tidningens webbplats.