Jag kan säga det så precist, för när mina tankar nu går i mammas riktning kommer det ganska snabbt en tanke som går åt motsatt håll. Lite som en elektrisk stöt påminner den mig om att mamma inte längre finns på den plats där jag ofta placerar henne i tanken, i hennes hem – mitt barndomshem.
Det betyder inte att hon är försvunnen. Det lärde jag mig när jag mist pappa, att relationen finns kvar trots att den ena parten har lämnat jordelivet. Man fortsätter att ha samtal och dela minnen, även om de för pappas och min del enbart försiggår inne i mig numera.
Det fina är att man kanske då tydligare ser sin förälder sådan som den person han eller hon var. Det oändliga avståndet skapar ett annat perspektiv och gör det möjligt att få syn på drivkrafter, styrkor, sårbarheter och allt annat som ryms i en människa. Det där som kan vara svårt att upptäcka när man som barn betraktar sin levande förälder, därför att det man primärt ser är mamma eller pappa.
Jag bär mina föräldrar med mig, samtalar med dem, ser dem i mig själv, i mina syskon och i mina söner. Karaktärsdrag, gester, värderingar och uttryck som lever vidare med oss.
Så länge jag kan minnas har jag besökt vår familjegrav. Där fanns morfar som dött samma höst min syster föddes. Honom känner jag enbart genom berättelser, foton och mina egna fantasier och jag har besökt honom vid graven sedan jag var en liten flicka.
Mormor och min pappa ligger också där och nu även mamma. Oftast går jag dit med min syster. Vi har med blommor som vi planterar eller sätter i en vas, ordnar och småpratar medan vi tar in den ro och gemenskap som finns på kyrkogården. Och på något sätt binder det ihop det som är våra liv, nuet, med de som gått före. Det ger en intuitiv förståelse av att vara en del av en helhet, en trygghet i att tillhöra något som är större än mitt eget liv.
Ibland händer det att jag får uppleva den trösterika synen av mitt femåriga syskonbarnbarn som, när hon är med, ivrigt skuttar till graven med en blombukett i handen precis som jag en gång gjorde.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa, släktens gång, står det i psalmen Härlig är jorden. Ganska högtidliga ord är det, men jag känner vad de betyder när jag besöker graven, klappar på stenen och tänder ett ljus för mina nära och kära som gått sin tid på jorden.
Anita Forsnäsgård,
Skribent och författare
