Tystnadsplikt och bikt

Efter bikten är skulden borta, utsuddad. Men prästen förmedlar inte Guds förlåtelse mekaniskt.

– Jag har alltid flera samtal med den som vill bikta sig för att kunna veta att människan är redo att förlåta sig själv för sina handlingar, säger Maria Olofsdotter Bråkenhielm.

Maria Olofsdotter Bråkenhielm är församlingsherde och domkyrkokaplan i Karlstads domkyrkoförsamling. Hon tycker att bikten borde uppmärksammas mer.

– Det är nog inte så många som vet att Svenska kyrkan erbjuder bikt. Vi kanske pratar för lite om det stora som bikten innebär.

Gissningsvis är det inte så många som förknippar bikt med Svenska kyrkan. Uppfattningen om bikten kommer ofta från filmer, där maffiabossar slinker in i biktstolen och rabblar upp sina grova brott medan prästen nickar förstrött och säger nåt i stil med ”be tjugo Fader vår, du är förlåten, min son”.

”Löpande band” och ”fabriksförlåtelse”, kallar Maria Olofsdotter Bråkenhielm det för, och understryker att bikten inte på något sätt är så mekanisk.

– Om någon vill bikta sig så bokar jag in samtal med personen. Ofta brukar det bli tre-fyra samtal innan jag tycker att det är dags för bikt. För att jag ska kunna förmedla förlåtelse måste människan vara beredd att ta emot Guds förlåtelse.

Det händer att prästen och den som vill bikta sig kommer fram till att samtalen inte behöver avslutas med bikt. Skammen och skulden som en människa burit under lång tid, kan vara en falsk skuld. Kanske är försyndelsen inte så allvarlig som hon har intalat sig, eller kanske är det i själva verket inte alls hon som har gjort fel.

Själavårdande samtal och bikt är inte samma sak som terapi eller familjerådgivning. Men visst kan prästen råda den som biktar sig att be om förlåtelse inte bara inför Gud utan också till den eller dem som man betett sig illa emot.

– Det kan ju vara så att den som söker sig till kyrkan behöver hjälp av en terapeut eller psykolog, då uppmanar jag dem att söka dit också. Terapi kan också vara ett bra sätt att försonas, men det vi som kyrka erbjuder är något annat. Att försonas på Guds uppdrag är en helig handling, en handling från kyrkans allra äldsta tid.

Bikten och de själavårdande samtal som leder fram till bikten ska hållas ostört. Det är inte ovanligt att samtalen sker vid en dödsbädd, men annars kan de föras till exempel på prästens kontor eller i sakristian.

En del människor har inget emot att personalen på pastorsexpeditionen ser dem på väg till samtalen. För andra är absolut diskretion viktig och då får prästen se till att personen kan ta sig till mötena utan att bli sedd.

– Sista gången vi träffas vill jag att vi ska vara i kyrkorummet, gärna vid altaret. Jag bär stola, som en signal på att jag är präst och frågar: ”är du redo att förlåta dig själv och låta Guds förlåtelse verka inom dig?”. Jag gör korstecknet, ber en inledande bön och brukar läsa ett bibelord innan jag ber personen stå upp eller falla på knä. I så fall knäböjer jag vid sidan om och uppmanar ”så bekänn nu din synd inför Gud”.

Så långt följer bikten oftast den ritual som är beskriven i kyrkohandboken. Men den biktandes bekännelse ska helst inte vara en uppläsning av något färdigformulerat.

– Jag tror det är viktigt att få sätta egna ord på det man vill bekänna.

Efter bekännelsen meddelar prästen Guds förlåtelse, ber en tackbön och välsignar människan. Då finns inte den gamla synden och skulden mer.

– En gång på en frisersalong fick jag frågan hur jag kan förlåta synder. Men det är ju inte jag som förlåter, det är Gud. Jag är bara ett redskap.

Maria Olofsdotter Bråkenhielm förespråkar att i samband med bikten utföra

något fysiskt, praktiskt, moment för att markera det man gör sig av med.

– För min egen del gjorde jag en vandring på en plats som var förknippad med vissa saker i mitt liv. Jag kände mig genuint tillfreds efteråt, kände att jag hade lämnat det gamla.

I Värmland är det fortfarande ovanligt att människor efterfrågar bikten.

– Men jag upplever att det har ökat något på senare år, och jag tror att det är vanligare i större städer. Jag tror att det har med det mångkulturella samhället att göra, och många har nog förstått genom filmer att bikten finns.

Någon använder sig av bikten en enda gång för att få göra sig av med sitt livs stora mörka hemlighet. Andra biktar sig återkommande.

– Och alla har inte behov av bikt. Någon är hjälpt av samtalsgrupper eller av att få ta emot syndernas förlåtelse i gudstjänsten.

– Men om jag har nåt ont som skaver, som äter mig inifrån, då behöver jag hjälp med att få förlåta mig själv för det onda jag har gjort. Försoning är så viktig i våra liv och bikten är en fantastisk gåva.

Dina innersta hemligheter, handlingar som du skäms för, dina tvivel – allt som tynger dig kan du berätta för en präst. Präster har absolut tystnadsplikt och får aldrig någonsin föra vidare vad du har avslöjat, eller ens berätta att ni har haft ett samtal.

– Jag tror att det är en stor trygghet för människor att veta att det som har sagts stannar hos mig. Många har sagt till mig att ”det här jag har sagt till dig nu, det är sådant som jag verkligen inte skulle ha berättat för någon annan”.

Det säger Klas Nilsson, som har varit präst i Arvika i mer än fyrtio år. Egentligen har han gått i pension, men jobbar fortfarande som präst ibland.

Tystnadsplikten omfattar inte alla prästens arbetsuppgifter och inte alla möten med människor. Den absoluta tystnadsplikten gäller vid bikt och vid enskild själavård.

Gränsen mellan ett vanligt samtal och själavård är inte alltid knivskarp.

– Jag får göra en bedömning. Det händer att människor börjar prata med mig när vi stöter ihop och att jag efter ett tag känner att det bränner till.  Då kan jag fråga ”det här är kanske något som vi ska prata om under tystnadsplikt? Vill du att vi ska göra upp om en tid när vi kan träffas ostört?”

Den som begär enskild själavård kallas med kyrkans term för konfident. Samtalet förs alltid avskilt, men i övrigt kan formerna variera.

– Det är vanligt att personen kommer flera gånger. Ofta händer det något under samtalet som personen behöver tid att reflektera över, och så kan vi träffas igen när det har gått ett tag.

Präster är den enda yrkesgrupp i Sverige som har absolut tystnadsplikt. Även om prästen avsäger sig sitt prästämbete så har hon eller han fortfarande absolut tystnadsplikt om de samtal som ägt rum under bikt eller enskild själavård.

– Vi får inte ens berätta att vi har haft ett sådant samtal. Och ingen kan lösa mig från tystnadsplikten. Inte ens konfidenten själv. Även om konfidenten skulle be mig föra hennes eller hans talan så får jag inte göra det.

Om du får veta att en person har begått ett allvarligt brott får du verkligen inte föra det vidare?

– Det där är en klassisk fråga som konfirmanderna brukar ställa. ”Om en mördare berättar om ett mord, kan du inte ringa polisen då?”. Det kan jag inte. Det enda jag kan göra är att i så fall försöka påverka den personen att själv anmäla sig till polisen.

En präst måste vara mentalt förberedd på risken att komma i situationer där plikten att tiga om en människas förtroende kommer att stå emot ett brottsoffers behov av upprättelse och samhällets behov att klara upp brott. I praktiken är sådana situationer ovanliga.

– Det har inte hänt mig särskilt ofta att jag har haft sådana fall.

Under många år var Klas Nilsson sjukhuspräst i Arvika.

– Då förekom det en hel del enskild själavård. Patienter som är inlagda på sjukhus hinner tänka över sina liv. Många kan få stark ångest och känner att de har konflikter eller skadade relationer som de vill försöka reda ut innan livet tar slut.

Själavård och terapi är inte samma sak.

– Jag sysslar inte med terapi, jag kan inte de metoder som en terapeut eller en psykolog använder. Själavård är samtal utifrån den kristna grunden. Jag kan ge andlig vägledning. Jag ser det som att jag får vandra med en människa ett stycke genom livet. – Ibland får jag hänvisa vidare till en psykolog eller en kurator, om den som söker mig också behöver sådana samtal.

Prästen kan ge råd, till exempel om att konfidenten ska prata ut med den människa som hon eller han vill reparera relationen till.

– Men jag ska inte dyvla på personen min uppfattning om vad som är rätt och fel. Min viktigaste uppgift är att lyssna. Jag lyssnar mycket mer än jag pratar, och så försöker jag bena i det som kommer fram under samtalet. 

Upplevelser av att man har svikit andra människor eller blivit sviken dyker upp under själavården.

 Men samtalen handlar också ofta om relationen till Gud. Inte minst den som närmar sig livets slut börjar fundera över tro och tvivel.

– Människor undrar ”är det något fel på min tro?”, ”kommer jag att komma till tro innan jag dör?”.

Det finns statistik över hur många gudstjänster som hålls och hur många vigslar, dop och konfirmationer som förrättas i Svenska kyrkan, men ingen statistik över hur mänga själavårdssamtal som förs.

– Jag upplever att själavårdssamtalen har ökat i antal. Det beror nog mycket på vad som händer i omvärlden och att människors relationer förändras. Många unga människor kommer i kläm i dagens samhälle, de söker något ställe där de kan få pysa ut allt och veta att det stannar där.

Klas Nilsson tycker att den måttlösa öppenhet som frodas i sociala medier skapar problem.

– Jag tror inte att man ska gå runt och prata om vad som helst med vem som helst. Många ångrar sig senare när de har berättat något för alltför många. Alla behöver inte veta allt om en.

Samtidigt är det tungt att helt ensam släpa runt på hemligheter som man skäms för

– Människor bär på mycket som de inte skulle behöva bära på. De skulle få mer frihet i livet om de fick prata av sig i förtroende och känna att de blir befriade från skuld.

Den som ständigt får ta emot mörka hemligheter och möta människor i andlig nöd kan inte undgå att själv bli påverkad.

– Som präster får vi handledning. Inte här hemma utan på annan ort, för att vi ska kunna bevara konfidenternas förtroende. Vi får beskriva våra samtal som typexempel och vara noga med att ingens identitet röjs. Man kan gå i handledning både i en grupp och som enskild präst. Vi brukar ha samtal varannan eller var tredje månad och är det något man känner har varit särskilt jobbigt så har man möjlighet att få gå en extra gång.

 Den som vill berätta sina hemligheter för en präst behöver inte vara aktivt troende och heller inte medlem i Svenska kyrkan.

Det enda kravet är att den som får enskild själavård inte har en personlig relation till prästen.

– Man ska inte ha själavårdssamtal med sin fru, sin chef eller med grannen. Om någon jag känner privat vill ha ett själavårdssamtal med mig så hänvisar jag till en annan präst. Det är inte Klas som har samtalet, det är prästen, och ytterst Kristi ombud.

Text: Annika N Lindqvist

Kyrknytt är Karlstads pastorats församlingstidning. Under 2017-2023 skickades tidningen även till alla hushåll i Värmland och Dalsland. Denna text publicerades i ett nummer av tidningen Kyrknytt som kom ut under 2017.